Så här års, när beskeden från Sida, UD eller FN om ett jobb utomlands ska omsättas i praktik är vi många som hastar runt med en klump i halsen. Som undrar lite skamset hur barnen ska passa in i allt detta, och om vårt yrkesval var så himla lyckat. För ur ett barnperspektiv måste vår livsstil vara helt bisarr. Det intet ont anande barnet lever sitt liv i en Stockholmsförort, går på basket eller dagis, leker med grannarnas barn, samlar in pengar till skolresan, tar hand om sin häst, matar sin kanin när vi en vacker dag sätter oss på knä och ser dem i ögonen.
– Nu, lilla hjärtat, är det dags för oss att flytta. Till Burma. Till Kenya. Till Peru. Packa nu dina gosedjur och en boll, för nu ska du börja i en ny skola i ett nytt land, och det ska väl bli jätte-jättekul?
Jag har själv gjort det där några gånger nu, från Stockholm till England, från Täby till Dhaka, från Dhaka till Skåne, från Skåne till Myanmar, och nu från Myanmar till Washington DC. Faktum är att jag just nu är mitt i en flytt. Vi väntar fortfarande på containern som ska komma med allt vårt bohag från Yangon via Rotterdam till Baltimore och Washington DC.
Och det är först nu det slår mig att detta, att utsätta sin familj för en utlandsflytt, är så oerhört drastiskt. Det är ett privilegium att få arbeta utomlands, javisst, vi vill ju verkligen flytta och är övertygade om att det är ”bra” för barnen. Det är ingen flykt, inget hot om livet involverat.
Men ändå, för våra barn är våra yrkesval så definierande för hur deras liv ska bli. De stigar genom livet som många andra barn lugnt går fram på och som ger sammanhang och tillhörighet är avbrutna och uppbrutna. De kommer att ha barndomsminnen som de inte delar med någon annan och från platser som de kanske aldrig har råd att besöka igen.
Detta att vara ex-pat barn är verkligen inget för veklingar.
Jag har suttit och tröstat mina barn som storgråtande låst in sig i garderober när beskedet kommit, jag har lovat bort kattungar och hundvalpar i mutor, googlat främmande skolor i främmande land och hoppats, hoppats, hoppats att de ska få kompisar och hitta rätt. Jag har haft tonåringar som blängt av ilska i ett halvår för att vi flyttat hem, efter att först ha blängt i ett halvår för att vi flyttat ut. Idag verkar de hyfsat normala, till och med tacksamma för sin konstiga barndom, men, uppriktigt sagt, de har ju inte haft något val.
Istället för en lugn lunk i förorten har de fått uppleva hur ett mejl från personalavdelningen på en sekund kastat deras trygga familj ut ur dess omloppsbana, hur vi vuxna blivit frånvarande och stressade och har suttit uppe hela kvällarna och skrivit listor. Meddelat dem att de måste vaccineras och mätas och testas för att antas till främmande skolor. Sagt att de ska vara glada för ”Så himla spännande! Va?!”. Vi har ordnat halvhjärtade partaj så de kunnat säga farväl till laget, klassen, grannbarnen, släkten. Allt medan vi själva haft blicken i fjärran och mest varit intresserade av att snabbt få sålt deras våningssäng på Blocket.
De har sett hur containern plötsligt blivit det enda riktigt intressanta; vad ska med, vad ska inte med och när kommer den fram.
Jag var tvungen att säga det till min 13-åring nu under flytten från Myanmar innan jul, när allt hon känt; alla vänner, skolan, laget, de små vardagligheterna i Yangon som utgjort hennes liv, allt skulle tas ifrån henne.
– Älskling, detta är inte ett vanligt liv. Vi utsätter dig för något ganska extremt. Okej?
– Vaa? Sa hon och tittade för ett ögonblick upp från sin skärm och sa sedan det som visar att hon är en riktig ex-pat unge med känsla för proportioner:
– Bara jag får med mig mitt nya make-up set så är det okej.
För nu är flyttens första fas genomförd – vi har flyttat från X och landat i Y. Nu börjar flyttens andra fas.
För man måste ju ha ett nytt liv, en ny vardag. Nu tar samma ryckiga förlopp vid, fast tvärtom. Farvälmiddagar blir välkomstfika, nya röster hörs i vårt ännu så länge tomma hem. Visitkort läggs i högar och mobilen matas med nya namn och nummer med prefixet DC. Vi försöker förstå hur vi ska leva här, hur går bussarna, var är närmaste affär, finns det något gym här någonstans? Vi testar nya yoghurtsmaker, vi ber om ursäkt på skolan för att gympakläderna är fel och kommer sent till alla möten. Dottern orkar inte leta efter sina hörlurar/sitt schampoo/sin bok i alla väskor utan köper nya.
Och glädjen jag känner när hon får en Snapchat av en ny vän – Jana – är oproportionerlig. Jag jublar inombords. För snälla, goa' unge, hur ska detta gå? Kan vi återigen slita upp alla dina rottrådar och scheman och relationer och förvänta oss att du ska börja om på nytt?
Jag hör plingen från Snapchat som nu verkar ha gått igång.
Det ska nog gå denna gången också.
Bara containern kommer någon gång.
Helena Thorfinn
