Buddhismens två ansikten slutar inte att fascinera mig. Eller två? Naturligtvis finns det flera. Dels naturligtvis den förfärliga ravinen mellan den nationalistiska buddhismen som rättfärdigar utrotningen av alla som inte är buddhister, som av den muslimska folkgruppen rohingier i Rakhine, och den andliga buddhismen som predikar tolerans och kärlek. Det där kommer jag aldrig att begripa, men det har å andra sidan buddhismen gemensamt med alla världsreligioner.
På en mer vardaglig nivå blir jag alltid ambivalent när jag i väst ideligen stöter på samma gamla Buddha som jag känner så väl från mina år i Myanmar. För i väst är han en heminredningsdetalj, en exotisk accent i någons personligt designade hem. Han sitter med benen i kors på bokhyllor och på fönsterbrädor, och hans skalle håller upp dörrar till balkonger och ger lugn till stökiga vardagsrum. Han verkar vara en signal om att ägaren är lite lagom andlig, lite chill och avslappnad och dessutom har varit ute i världen. Lite god karma, right?
Och det var väl så ungefär vår ”dude” tänkte när han fick den strålande idéen att lämna småstadslivet på Nya Zealand och öppna en bar för västerlänningar i Myanmar. Och vad ska en sådan bar heta, måntro? Jo, Buddha-bar, såklart. Och sedan gör man en logga föreställande en cool Buddha med DJ-hörlurar som sträcker sig efter en öl. Det ser asballt ut! Och sedan ut med allt på Facebook.
Tjugofyra timmar senare ringde sedlighetspolisen på dörren och killen satt först häktad i månader, innan en domstol dömde honom till två och halvt års fängelse för hädelse.
Samma polis var lite mindre sträng mot en fransk backpacker som hade en Buddha tatuerad på vaden. Redan i tullen ombads han täcka bilden med en strumpa, men greps två veckor senare när han satt på ett tehus i en annan del av landet, och inte hade täckt benet. Han utvisades samma dag. Återigen hädelse. Och sedan var det tysken som klagade på hotellet att munkarna i det närbelägna klostret sjöng för högt. Det blev ett mindre upplopp och mannen blev eskorterad ut ur landet.
Dessa händelser är en del i en konservativ våg som går över Sydostasien där det sker en radikalisering av buddhismen, och där myndigheterna i både Thailand, Kambodja och Myanmar allt oftare kräver respekt för religiösa symboler. När man landar på flygplatsen i Bangkok uppmanas turister att inte köpa bilder av Buddha eller Buddha-statyer som är blasfemiska.
Som exempel ges mattor med Buddha siluetter, toalettlock med Buddha-bild, eller mobilskal med Buddha-ansikte. Gatuförsäljare har gripits för att de säljer tokroliga Buddhor i neonfärger och i templen blir det allt strängare med att skyla knän och axlar för både kvinnor och män.
Men även utan de senaste årens radikalisering är Buddha på riktigt för vanliga buddhister. Karma är inte en cool kommentar, eller en exotisk tanke, utan något som varje dag präglar miljoner människors liv. I ett buddhistiskt hem är en Buddha-staty alltid på ett altare, en närvaro som ska respekteras, underhållas och pyntas. Ingen Buddha-staty i Myanmar – och jag vill lova att det finns miljoner – står bortglömd och dammar, utan det mediteras, pyntas med blommor och rökelser, tillbeds och städas. Stor kärlek, mycket respekt.
I somras höll jag på att gå in i en affär i Malmö som bland billiga sjalar från Indien och Bali, placerat en massa ”coola” Buddha figurer ute på trottoaren. Jag tänkte för ett ögonblick påpeka att Buddha inte under några omständigheter får vara i på marken, nära folks fötter. Det är att vanhedra Buddha. Och var fanns blommorna? Och vattnet och rökelserna?
Jag hindrade mig själv (tack och lov – hur mycket kärring kan man bli?) men den design-appropriering som sker av Buddha är anmärkningsvärd när man levt länge i ett buddhistiskt land. Överhuvudtaget är diskussionen om kulturell appropriering svår. Är pizza en stöld av det italienska? Får vita personer ha cornrows-flätor i håret? Stjäl jag som författare mina historier från bangladeshierna?
Frågorna har tidvis fått mig att ligga sömnlös. Men ändå. Kanske ska man tänka två gånger innan man låter sitt Buddha-huvud bli hatthållare eller dörrstopp?
Någon kan trots allt ta illa vid sig.
Helena Thorfinn
Fotnot: Texten har uppdaterats med information om den nyazeeländske mannen, som efter ett år i fängelse benådades ihop med flera andra fångar.