Ashraf Bagheri var 2018–2020 fristadsförfattare i Uppsala, där hon fortfarande lever, och skriver bland annat krönikor om kvinnors rättigheter i Iran, i OmVärlden.

Ashraf Bagheri var 2018–2020 fristadsförfattare i Uppsala, där hon fortfarande lever, och skriver bland annat krönikor om kvinnors rättigheter i Iran, i OmVärlden.

I Iran lever alla i skuggan av censuren

För iranier är censur som svenskarnas förhållande till kyligt väder – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder – det är bara att anpassa sig. Det skriver den iranska exiljournalisten och författaren Ashraf Bagheri.

Publicerad:

I en intervju med den välkände iranske regissören Massoud Kimiyai läser en reporter upp delar ur ett brev som författats av Irans censurmyndighet.

”Den inledande skrattscenen ska kortas ned så att filmen inte blir smaklös.”

”Stryk meningen ’Talaat! Se till att du så snart som möjligt har ett gossebarn i din famn!’”

”Det finns motbjudande blickar som ska utelämnas.”

”Förkorta badrumsscenen.”

”Reza tänker på sin fru i ett par scener, det ska tas bort. Tarvliga rörelser ska utelämnas.”

”Bakgrundsmusiken i terminalscenen är hemsk, korta ned.”

”I ett telefonsamtal sägs det: ’Det är pistolen som äger sista ordet dessa dagar.’ Det insinuerar brist på trygghet i samhället. Det ska utelämnas."

Alla dessa citat är inte exempel på påhittade lustigheter, utan autentisk filmcensur i Iran. Som framgår önskar censurmakarna till och med bestämma om och när sådant som skratt, kärlek och musik får förekomma i ett filmmanus.

Ett departement för censur

Den intervjuande reportern säger att han själv aldrig skulle kunna tänka sig att göra film under rådande omständigheter. Han frågar Massoud Kimiyai hur många produktioner denne står bakom till dags dato. ”Trettio filmer”, svarar Kimiyai med ett bittert leende.

I Irans regering finns ett departement som kallas ”Islamisk kultur och vägledning”. Departementet utfärdar bland annat tillstånd för kulturella och konstnärliga verk och tar fram riktlinjer för konstnärer och kulturutövare. Den som inte efterföljer censurlagarna riskerar yrkesförbud eller juridiska påföljder.

Själv arbetade jag som författare, redaktör och förläggare i Iran, vilket gav mig möjlighet att på nära håll studera de skrivna och ibland oskrivna censurlagarna. För att läsaren ska få ett hum om dessa föreskrifter lyfter jag här ett par exempel på vad som kan anses olämpligt i ett litterärt verk:

  • Kärleksscener, pussar, jungfrudom och att omnämna manliga och kvinnliga könsorgan
  • Att kritisera och ifrågasätta islam eller att i positiv dager beskriva andra religioner
  • Att hänvisa till utomäktenskapliga relationer och icke heteronormativ sexualitet
  • Att skriva om jämlikhet mellan könen och kvinnors frihet
  • Att kritisera de politiska makthavarna, i synnerhet Irans andlige ledare

Det finns även andra ämnen som är känsliga. Befrämjande av västerländsk eller icke-islamisk livsstil så som att ha en hund som husdjur, äta fläsk och dricka alkohol är strängt förbjudet. Dessa förbud tillämpas än mer rigoröst i verk som produceras för barn. Ställd inför dessa strikta regler utövar författaren inte sällan självcensur, redan innan ett verk är färdigställt, i hopp om att därigenom hålla sig inom ramarna för vad som får uttryckas.

Något att förhålla sig till

Den iranska censuren kan jämföras med det kyliga klimatet i Sverige – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Då grundproblemet inte låter sig ändras på i första taget får man hitta ett förhållningssätt till det istället.

Alla iranier har på något vis stött på och bekämpat censur lika länge som landet haft en politisk och kulturell historia. Kulturutövare har ständigt sökt alternativa vägar för att kunna bedriva sin verksamhet i skuggan av censur och diktatur.

Det främsta redskapet i den kampen heter kreativitet. När en regissör ser sina verk censureras sönder och samman, men likafullt fortsätter att utöva sitt yrke och låter producera trettio filmer så betyder det inget annat än att han vet hur censurens hinder övervinns, även om den medför en mångfald av utmaningar.

Ashraf Bagheri, frilansjournalist, författare och kvinnorättsaktivist från Iran. Hon blev på grund av sina texter och sitt engagemang förföljd i sitt hemland och var 2018–2020 fristadsförfattare i Uppsala, där hon bland annat deltagit i Reportrar utan gränser Sveriges projekt Kollega till Kollega för exiljournalister.

Översättning från persiska: Namdar Nasser

Mer läsning

Gebre Selassie Araya, tigrean som bor i Malmö har inte längre någon kontakt med sin familj i Tigray.

“Det är inget annat än ett folkmord”

Förföljelse, godtyckliga gripanden och försvinnanden. Situationen för etniska tigreaner i Etiopiens huvudstad Addis Abeba blir allt svårare. ”Hatpropagandan mot tigreaner började efter att Abiy Ahmed tilldelades Nobels fredspris. Han säger öppet att tigreaner är ett ogräs som måste utrotas, säger Gebre Selassie Araya som växte upp i Tigray men nu bor i Malmö.