Hej globalister! Tuffa tider va? Inte så många som tycker det är kul att vara del av en större värld längre. Gränser stängs, icke demokratiska ledare tar allt större plats och har dessutom folkets stöd. Demokratiska institutioner svajjar betänkligt och nu är dessutom Sverigedemokraterna här hemma på stark frammarch.
Så hur ska du göra i sommar? Och nu menar jag du, ja, just du, för vi som läser denna tidning tillhör ju samma filterbubbla. Tidningen OmVärlden är vår. Och det är helt okej, jag trivs här, bland er, mina gelikar. I England har vi börjat kalla oss, helt enkelt ’People like us’. Och alla vet direkt vad vi menar.
Och nu undrar jag hur ’People like us’ ska göra i sommar. Om du läser detta antar jag att du jobbar på en internationell organisation, en NGO, du är engagerad i en folkrörelse, du har rest och sett världen och du är självklart för demokrati, är passionerad om jämställdhet och vill ha en human flyktingmottagning. Du funderar på att bli vegetarian och har ångest för att du flyger för mycket. Du läser tidningar och böcker.
När jag pratar med dig kan jag med 90 procents säkerhet ana vad du kommer att säga och tycka om nästan allt. Och det är helt okej.
Problemet är bara att världen nu tycks befolkad av folk som inte är ’People like us’. Och denna sommar blir något av en ödessommar för Sverige. Ni har själva sett opinionsmätningarna och vet hur mörkt det ser ut. Jag bor själv i USA och…ja. Det kan snabbt gå riktigt illa.
Och det är nu vi måste bestämma oss. Det är nu ’People like us’ måste välja mellan att avsky eller kommunicera. Det är denna sommar, vid grillen, på badplatsen, i husvagnen, eller var du nu väljer att tillbringa dina dagar, som du kommer att träffa den andra stammen. De som står bakom de 30 procent av väljarkåren som du annars inte träffar.
De bor nämligen ofta där du har din sommarstuga eller hälsar på släkten. Och där har de en sticker med en förhatlig blå blomma på brevlådan, där refererar de ömt till ”Jimmie” och där hymlas det inte om vem som satte eld på flyktingförläggningen. De där 30 procenten finns och de lånar en badboll av dig, eller du köper jordgubbar av dem och du kanske behöver låna en spade av dem.
Så vad gör du, ja, just du? De värderingar du jobbar med internationellt, den feministiska utrikespolitiken, MR, demokrati, vågar du ta den till brännbollsturneringen på ängen? Pratar du om våra värderingar, våra jobb och försöker förklara hur vi ser på världen? Vågar du ta steget ur din filterbubbla IRL?
Här i USA gör man inte det. De flesta demokrater jag umgås med känner inga republikaner. Avskyn är helt enkelt för stor. Jag känner ingen republikan själv. Det har gått för långt. De ses aldrig. I England slits familjer sönder och de yngre anklagar de äldre för att ha förstört deras framtid.
Men det var ju ’People like us’ som var de toleranta? Det är ju vi som tror på dialog och vill samtala? Så hur ska du, ja, just du göra i sommar? Ska du ta tillfället i akt och samtala med dina grannar och sommarkompisar sedan barndomen och tala om det som hänger som ett svärd över oss alla? Med risk att det blir dålig stämning över mozzarellan?
Ska du låna ut den där badbollen, men först spotta på den, eller ska du säga: ”Vet du vad? Jag lånar gärna ut bollen, men först måste vi prata om Jimmie.”
Helena Thorfinn