Hanna Nelson, policyrådgivare Oxfam Sverige

Hanna Nelson, policyrådgivare Oxfam Sverige

”Utmana idén om att den billigaste matkassen är den bästa”

Coronas bittra eftersmak är för några ett förlorat smaksinne, men för stora delar av världen handlar det om ökad fattigdom och större ekonomiska klyftor. I en krönika skriver Hanna Nelson, policyrådgivare på Oxfam Sverige och en av OmVärldens talanger, om en framtid med mat utan bitter eftersmak.

Publicerad:

I skrivande stund sitter jag under solen på mina föräldrars altan i Norrfjärden utanför Piteå. Det är i den del av vårt land där solen aldrig går ner just nu och även den del där alla är överens om att kokkaffet är det bästa. Nåja, nästan alla. 

Denna morgon diskuteras vilken sorts kaffe som egentligen är bäst och varifrån kokkaffets bittra eftersmak kommer. Min mor säger att den bittra smaken orsakas av garvsyra som frigörs om kaffet kokar upp för länge. Helt enkel om någon inte kan kokkaffets verkliga hantverk.

Min man anser kort och gott att kokkaffe inte är lika gott som andra tillredningssätt. Min far bryter plötsligt in i pågående diskussion och säger: ”Ni kanske har corona båda två, det påverkar ju lukt- och smaksinnet?”

Själv lägger jag mig inte i. Till viss del för att jag fortfarande lider av sviterna från corona och faktiskt inte känner någon smak, men mest för att jag inte kan låta bli att tänka att om dom visste varifrån den verkligt bittra eftersmaken kom skulle de troligen sätta kaffet i halsen oavsett tillagning. 

Min far är den som kommer närmast det svar jag själv tänker på. Corona har haft en minst sagt bitter effekt på de människor som odlar kaffebönor och andra livsmedel. 

Det döljer sig en mörk sanning bakom kaffets bitterhet. En sanning om ökande ojämlikhet och fattigdom, om matföretag som skor sig på de redan utsatta i kristider och om hur kvinnor återigen är de som drabbas allra värst då de så ofta utför det mest osäkra och lägst betalda arbetet.

I rapporten ”Not in This Together” har Oxfam intervjuat närmare 600 bönder och arbetare i Brasilien, Indien, Pakistan, Sydafrika och Thailand. Ingen av de intervjuade tjänar en lön som går att leva på. 

Jag säger det igen, de kan inte leva på den lön de får för det arbete de utför, samma svar hos alla tillfrågade i alla länderna. Fattigdomslöner och omänskliga arbetsförhållanden är den bistra verkligheten för människorna som odlar inte bara kaffebönor utan många av favoriterna på våra svenska middagsbord, som vin, ris, te och skaldjur. 

Rapporten påminner oss igen om att det globala livsmedelssystemet är ruttet, det bygger på en ojämlikhet där några få gynnas enormt och många andra drabbas hårt. Ett system som låter stora livsmedelskedjor öka sina vinster – och som driver de människor som producerar maten djupare in i fattigdom och utsatthet. Corona har fördjupat och blottlagt dessa orättvisor.

I samma rapport framkommer att 16 börsnoterade livsmedelskedjor i Europa och USA ökade sin utdelning till aktieägarna och bonusar till styrelseledamöter med i genomsnitt 123 procent under pandemins första åtta månader. Detta samtidigt som fick många människor i låginkomstländer som odlar och producerar våra livsmedel knappt något stöd alls för att hantera pandemins konsekvenser. 

Hur rimligt är det att som storföretag gå vinnande och stärkt ur en pandemi genom att utnyttja människor som lever längst ned i fattigdom? 

Tack och lov finns det också goda nyheter och möjliga lösningar. Inom EU pågår förhandlingar om en ny lagstiftning som innebär att företag måste ta ansvar för mänskliga rättigheter i hela leverantörsledet. Det är bra och inte mindre än skäligt. 

Tyvärr kan jag samtidigt konstatera att det saknas ett tydligt svenskt politiskt ledarskap i denna fråga. Visst måste det vara hög tid att ändra på det när vi har folkvalda som säger sig jobba för en mer rättvis och hållbar värld och för de människor som har svårast att göra sin egen röst hörd?

Inte bara politiker utan också företagen har en mycket viktig roll att spela. Flera företag, däribland flera livsmedelsföretag som Oxfam drivit på och fört dialog med, gör framsteg i sitt arbete med socialt ansvarstagande.

Det är också positivt att flera är med och kräver ny lagstiftning för mänskliga rättigheter på EU-nivå. Men de allra flesta företag kan och måste dock göra mer – och det behövda förändringsarbetet är omfattande. Att identifiera risker och vidta åtgärder i sina leverantörskedjor är en akut del att börja med.

Levnadslöner och mänskliga rättigheter måste prioriteras i hela produktionskedjan det kan inte fortsätta att vara underordnat vinstkravet. Först då kan verklig förändring ske. Det vore på sin plats att livsmedelsbolagen började med att använda rekordvinsterna från pandemiåret för att investera i arbetet med rättvisa leverantörsled.

I slutet av kedjan är det vi konsumenter som har makten. Vi har makten att förändra med våra dagliga val i matbutiken och till dig som läser denna text ber jag ställa krav på din matbutik och på våra folkvalda! 

Våga utmana idén om att den billigaste matkassen är den bästa – kräv istället den mest rättvisa! För kom ihåg, när priset är ”för bra för att vara sant” så är det så. Det är bara en annan människa som betalar för ditt billiga kaffe.

I framtiden kommer vi kunna njuta av en kopp kaffe utan bitter eftersmak om vi är beredda att betala ett faktiskt pris och respektera kaffets hantverkare. Och förstås - att inte låta kaffet koka upp för länge, om man väljer att tro på min mor.

I sommar skriver tre av årets fem OmVärlden talanger varsin sommarkrönika om framtiden.

Rättelse: Hanna Nelson är policyrådgivare hos Oxfam Sverige, inte Concord Sverige, som tidigare angivits.

Mer läsning