Det är en historisk förändring. Det går inte att beskriva på något annat sätt nu när regeringen lägger om den svenska biståndspolitiken.
Målet att Sverige ska avsätta en procent av vår ekonomi till att puffa världen i rätt riktning har nu skrotats. I stället avsätts en fast summa varje år. Bra, hävdar vissa som säger att det blir lättare att planera verksamheten och att det varit galet att spendera en budget som satts i procent. Dåligt, hävdar andra som påpekar att de svenska ambitionerna inom utvecklingsfrågor minskar.
Det är med andra ord som vanligt. Vissa säger bu, andra bä.
Så är det även inom flera biståndsområden där det sker stora förändringar.
Regeringen vill ha ett starkare fokus på Ukraina. De flesta håller med. Samtidigt ställs berättigade frågor om vad som ska hända i länder där torka och svält nu härjar. Är det dessa människor som ska betala priset, undrar vissa. Och hur ska det egentligen gå till när biståndspengar ska användas för att öka återvändandet? Många undrar.
Många undrar också hur biståndsminister Johan Forssell ställer sig till anklagelserna om att den nya svenska biståndspolitiken bryter mot Parisavtalet, Agenda 2030 och två andra internationella överenskommelser? Det hävdar i alla fall debattören Mattias Goldmann i en debattartikel. Men regeringens svar på alla dessa frågor lyser fortfarande med sin frånvaro.
OmVärlden har flera gånger bett biståndsminister Johan Forssell om intervjuer. Vi har även erbjudit honom en plats i vår podd för att ge honom tid att förklara sin politik. Det skulle till exempel vara spännande att höra hur Johan Forssell, som också är utrikeshandelsminister, vill använda handel för att stärka utvecklingsländer.
När en regering deklarerar att de vill genomföra ett paradigmskifte så blir det demokratiska samhällets reaktion att fråga hur, var, när och varför. Den regering som brinner för sin politik brukar då se det som en möjlighet att föra fram sina argument. Det är så demokratier funkar. Att svara på frågor ingår dessutom i den folkvaldes uppdrag.
Att vara minister är inget lätt jobb. Det tar tid att sätta sig in i ett nytt område. Det måste vi alla respektera. Men den som börjar ett nytt jobb gör ofta klokt i att först lyssna på de som jobbat länge inom området.
Det är fortfarande bara början på mandatperioden men det är oroande att regeringen i alla fall till en början verkar ha som strategi att undvika dialog och debatter samtidigt som de vill göra grundläggande förändringar. I en debattartikel i Svenska Dagbladet uttrycker 17 svenska biståndsorganisationer sin frustration över att Johan Forssell varit så tyst. Efter den nya budgeten, och det regleringsbrev som kom strax innan jul, vill de veta mer om hur regeringen tänker. För enligt biståndsorganisationerna så säger regeringen att de ska satsa mer på civilsamhället, men i praktiken gör det motsatta och sänker stödet.
I morgon, onsdag, hålls ett första större möte mellan biståndsministern och organisationerna inom civilsamhället. Bättre sent än aldrig, kan man tycka. Vi får hoppas att det blir ett klargörande samtal. Att ducka för frågor är sällan en framgångsfaktor. Det är den öppna och schyssta debatten som gör demokratiska samhällen överlägsna diktaturer.
