Hjälp tolkarna. Ta hit de lokalanställda vid ambassaden. I takt med att talibanerna närmat sig Afghanistans huvudstad Kabul har den svenska allmänhetens rop på att Sverige måste ta hand om dem som bistått våra militärer och diplomater de senaste 20 åren ökat.
Liksom många andra har jag följt utvecklingen i Afghanistan under sommaren med stigande förfäran och vad som nog närmast kan liknas ilska. Jag har rest i Afghanistan vid två tillfällen.
Våren 2013 besökte jag för tidningen Afghanistan-nytts räkning Mazar-e-Sharif och flera intilliggande distrikt och därutöver samhällen i Samangan. Jag var redaktör för tidningen.
Jag mötte tonåriga flickor med sin lärare, som alla trotsade talibanernas påbud. De var inte långt bort, sa läraren, som ofta fick försvara flickors rätt till utbildning när han efter arbetsdagen återvände hem. Flera av grannarna var talibaner.
Barnmorskorna i bergen i Samangan var skillnaden mellan liv och död för många, ofta unga kvinnor, som utan hälsovårdsklinik i närheten skulle kunna tvingas till dagslånga strapatser till fots och transport för att komma till ett sjukhus. Att de skulle färdas själva och utan burka var det inte frågan om. Den hårda konservativa kvinnosynen kastade en lång skugga genom dalarna.
Hösten 2017 återvände jag. Återigen som redaktör för Afghanistan-nytt, men också med uppdrag att finslipa Svenska Afghanistankommitténs lokala kommunikatörers förmåga att leverera bra nyhetsmaterial om organisationens verksamhet.
Under de där dagarna i Mazar-e-Sharif fick jag höra om hur kommunikatörerna lämnat sina yrkesbanor som journalister. Ofta utsatta för hot av lokala talibaner i Takhar, Ghazni, Wardak och Nangarhar. De berättade om hot på radiostationer och om bussresor där de tvingats av bussar och fått stå till svars för sin rapportering.
Att beskriva de senaste tjugo åren i Afghanistan som en svart-vit konflikt där den afghanska regeringen med stöd av utländsk militär och bistånd pressat bort talibaner och andra väpnade grupper är fel. Den afghanska regeringens kontroll över stora delar av Afghanistan har varit ytterst marginell.
Bara några mil från Kabul ligger provinsen Wardak med åtta distrikt. En stor del av provinsen har kontrollerats av talibanerna under stora delar av 2000-talet. Likaså flera andra distrikt runt om i landet, kring provinshuvudstäder med någon form av regeringsnärvaro.
Att tro att Afghanistans regering skulle stå pall mot internt väpnat motstånd, utan utländsk militärs närvaro är naivt. Utbredd korruption och internpolitiska motsättningar sätter stopp för det. Särskilt som flera länder i regionen mer eller mindre öppet stödjer talibanerna.
Sen är det hårresande att konstatera att regeringens sammanbrott skulle gå så fort, och vara så totalt. Det var det få, om någon, som trodde.
Det gäller att ha i minne att en av regeringen, oberoende, utredning, så sent som 2017 dömde ut den svenska militära insatsen i Afghanistan 2002–2014. Och att även biståndet, så sent som 2015 fick kritik i en granskning. Ingen av insatserna ansågs vara långsiktigt hållbara.
Nu står vi här. Sveriges biståndsgivare måste förhålla sig till en ny verklighet, titta i backspegeln på 1990-talet och rigga för hur det afghanska folket kan stöttas utan samarbete eller stöd till talibanerna. ”Inte en spänn ska gå till talibanerna”, twittrade utrikesminister Ann Linde.
Men solidaritet handlar om mer än att ge pengar och skicka soldater. De handlar om att öppna dörren för dem som behöver hjälp. Då räcker det inte med att erbjuda asyl bara till de välutbildade afghaner som haft formell anställning eller kontrakt med svenska utlandsmyndigheter, utan alla som vill måste få hjälp. Inte minst de många flickor och kvinnor som med stöd av Sverige fått möjlighet att drömma om en ljusare framtid.
Vi uppmanar Afghanistans grannländer Pakistan, Iran, Uzbekistan, Turkmenistan och Tajikistan att öppna gränserna för afghanska flyktingar, men tar själva knappt något ansvar. Det bästa Sverige kan göra nu är att liksom USA, Kanada, Tyskland med flera länder öppna gränserna och ge asyl åt många fler afghaner med skyddsbehov. Inte bara gamla kollegor.
OmVärldens redaktion är sedan förra veckan fulltalig efter sommarsemestrar. Vi fortsätter nu färdigställandet av vår nya webbplats, som lanserades i slutet av juni. Bland annat hittar ni på den ett särskilt temablock där vi samlat de flesta av de artiklar, reportage och poddar om Afghanistan som vi publicerat sedan 2015.
