Att lyssna sig igenom en svensk regerings utrikespolitisk deklaration kan vara lite som att spela bingo. Det följer vissa mönster. Ord kan bockas av. Demokrati, mänskliga rättigheter, handel. Flera politiska positioner är tryggt förankrad i vår berggrund. Att det skulle uttalas ett starkt stöd till Ukraina eller kondoleanserna till de anhöriga som förlorat livet i jordbävningarna i Turkiet och Ukraina var väntat. Den som lyssnar kan nicka och hålla med om mycket. Det mest intressanta är dock att lyssna efter tomrummet, vad har utelämnats?
Att utrikesminister Tobias Billström (M) inte pratade om feministisk utrikespolitik förvånade nog igen. Ett av de första beskeden han kom med som ny minister var att Sverige skulle slopa det sättet att uttrycka sig. Lite mer förvånande var dock att han inte nämnde Agenda 2030. För många har FN:s 17 mål länge varit en ledstjärna. Otaliga är de dokument och projekt som hänvisar till de globala utvecklingsmålen. Det är begripliga och mätbara mål som en helt värld ställt sig bakom.
Världen ska innan 2030 avskaffa fattigdom i alla dess former, överallt. Så står det till exempel i mål ett som förtydligar med att alla människor på jorden ska leva på minst 1,9 dollar per dag om sju år. Andra mål är att hungern ska utrotas, hälsan förbättras, klimatförändringar bekämpas och fredliga samhällen byggas. Det är klara och tydliga mål och borde vara föredömliga för en regering som ofta framhåller att de vill kunna mäta resultat.
I år borde det vara extra mycket fokus på Agenda 2030. FN antog målen 2015 och vi har nu halva tiden kvar för att uppnå de höga ambitionerna som sattes då. Än så länge har det inte gått så bra.
För några dagar sedan uttryckte FN:s generalsekreterare António Guterres det som att världen sackat efter i uppfyllandet av Agenda 2030 och nu – detta år – måste världen upp på rätt spår igen. I sommar ska EU göra en större avstämning av hur det går för målen inom unionen och i september gör FN en stor global genomgång. António Guterres söker både politisk kraft och ekonomiska resurser för att blåsa in kraft i målen.
Världen har nu (bara) sju år på sig att på allvar göra något åt fattigdom, orättvisor och klimatkrisen. Vi kommer säkerligen inte att nå ändå fram men en förutsättning för att i alla fall nå en bit på vägen är att agera och trots att tiden krymper finns ännu en chans.
Men från talarstolen i svenska riksdagen kom inte några sådana besked. I stället var de fokus på närområdet, om kalibrering av biståndet och frihandelsavtal med Nya Zeeland och Australien som nämndes. Det går inte annat än att hålla med om att handel är ett viktigt instrument. Vår egen historia är ett tydligt exempel på det. Under 1800-talet var vi ett fattigt underutvecklat land där svälten ven runt knutarna. I dag ser det som bekant annorlunda ut.
Det är också begripligt att regeringen trycker på för förändring. Det är varje folkvald regerings skyldighet att genomföra den politik den gått till val på. Men för ett land som gärna talar om vikten av handel så vore det i alla fall klädsamt att i alla fall med några ord kommenterar den global mål som hela världen har ställt sig bakom.
