När polisen och väpnade civila ostraffat skjuter på obeväpnade urfolksväktare får det vara nog, tycker OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer. 

När polisen och väpnade civila ostraffat skjuter på obeväpnade urfolksväktare får det vara nog, tycker OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer. 

”Skjuter ni en demonstrant till är det slut”

Det räcker inte med fina strategier och fördömande ord. När polisen jagar demonstranter på Colombias gator måste Sverige agera med samma tyngd som man en gång kunde i Centralamerika, skriver OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer.

Publicerad:

Bilden i Sydsvenskan är en stark kontrast mot det som händer i Colombia. Fem poliser står med ryggen mot kameran. Med armarna i kors tittar de ut över ett grönt fält.

Ute på fältet sitter demonstranter utspridda. Enligt artikeln handlar det om 100–200 personer i Malmö, som demonstrerar mot våldet i Colombia.

Polisen skingrar sen demonstranterna. De bryter ju trots allt mot reglerna för folksamlingar under pandemin.

Våldet som demonstranterna protesterar mot i Colombia handlar om tungt beväpnad kravallpolis, som med hjälp av militära vapen och bepansrade bilar, jagar demonstranter som vore de terrorister eller gerillasoldater. Sedan 28 april flödar nätet över av bilder och filmklipp med tårgastyngda gator, blodiga demonstranter och journalister med sönderslagna kameror.

Sedan många år pågår det ett svenskt biståndsprojekt där svensk polis utbildar colombiansk polis i mänskliga rättigheter och närpolisverksamhet. Ur det avseendet blir kontrasten mellan de två händelserna lite konstig.

Borde inte polisen i Colombia ta sig an demonstranterna på annat vis? Det började med en fredlig demonstration den 28 april mot en skattereform, men som på så många andra ställen i världen reagerar polisen med ryggmärgen – på med kravallutrustningen, fram med tårgaskanonerna och vattentankbilarna.

När dagens första demonstration lagt sig ligger några människor kvar på marken, döda eller skadade, och i polisens celler sitter andra utan egentlig anledning än att de höjde sina nävar och uttryckte sitt missnöje.

Livlösa i Malmö

Tänk om det legat döda livlösa människor kvar i den där gröna parken i Malmö och några demonstranter insvepta med den colombianska flaggan tvingats sitta i en cell hos polisen utan rättslig grund. Du och jag hade nog reagerat precis som colombianerna.

Med det polisiära övervåldet mot den första dagens demonstrationer svämmade colombianernas uppdämda frustration över. Demonstrationerna har fortsatt, det polisiära våldet likaså. Söndag den 9 maj räknade man till 47 döda, 963 gripna och 548 försvunna personer.

Vi har sett det förr, som i Nicaragua för tre år sedan. Då lade regeringen fram en pensionsreform. Folk protesterade, polisen mötte med våld, människor dödades och demonstrationerna eskalerade. Fler än 300 människor dog och 2 000 fängslades. Än idag lever förtrycket från dessa dagar kvar i Nicaragua.

Om inget görs i Colombia snart lär resultatet bli än värre.

Likheterna slutar inte heller vid våldet. I båda fallen drog regeringen tillbaka sina förslag, men på grund av det polisiära övervåldet var det försent.

I Cali, i Colombia, i helgen, dök beväpnade civilgarden upp som med polisens goda minne gav sig på medlemmar av urfolksrörelsernas obeväpnade medborgargarden. Samma modus operandi som i Nicaragua där paramilitära grupper begick fruktansvärda övergrepp.

Sen är det biståndet. Sverige har varit med och byggt upp den nicaraguanska poliskåren, liksom, för övrigt, polisen i El Salvador. Och man stöttar även polisen i Colombia.

Bistånd som flög sin kos

Vad alla biståndspengar till polisiär utbildning i mänskliga rättigheter och jämställdhet hjälpt till i Nicaragua ser vi idag. Och i El Salvador finns idag en av världens absolut dödligaste poliskårer.

Det hjälper inte att båda det svenska utrikes- och justitiedepartementet säger att det svenska stödet till polisen i Colombia bara handlar om att utreda våld i hemmet och bistå med närpolisverksamhet. Svenskt bistånd stödjer en poliskår som brukar övervåld gentemot obeväpnade demonstranter och journalister.

Sverige har makt att få slut på våldet i Colombia. De senaste fem åren har Sverige gett 1,5 miljarder kronor i bistånd till Colombia. Det är dags att förklara för president Iván Duque att de pengarna kommer med vissa skyldigheter.

I Nicaragua och El Salvador har Sverige inte längre något bilateralt bistånd. De där investerade biståndsmiljonerna i vad man hoppades skulle bli fredliga poliskårer, som med armarna i kors tittar på demonstranter i en park, har flugit sin kos.

Sveriges ord i de auktoritära regimernas Managua och San Salvador väger idag lätt, men i Bogotá väger de ännu tungt. Skjuter ni en demonstrant till är det slut.

Mer läsning