Go to main navigation
samtal_beirut.jpg

"Libanon har räddat miljoner liv, i många år", säger Karolina Lindholm. Landet står i centrum för flyktingkrisen och biståndet försöker stötta mottagarlandet, bland annat annat med stipendier till universitet för flyktingar. Lyssna på podden.

Foto: Björn Widmark

PODD

Avsnitt 50. Libanon och flyktingkrisen: ”För mycket fokus på återvändande”

Syrienkriget är inte över. EU har kraftigt begränsat möjligheten att fly hit. Så hur ska världen hjälpa Libanon? Lyssna på några av de viktiga biståndsaktörerna i Beirut, Ryan Knox, EU, Karolina Lindholm, UNHCR, George Ghali, Alef. 

Libanon är ett land lika stort till ytan som Skåne och har hittills tagit emot över en miljon flyktingar från Syrien. I maj är det val och kraven på att flyktingarna ska tillbaka ökar. Även om de flesta flyktingar säger att de vill återvända så är det långt ifrån möjligt.

 Läs mer om kritiskt läge för freden i Syrien.

EU, FN och andra givare satsat nu på att stödja flyktingar i grannländer som Libanon. Fokus har skriftat från bara humanitära insatser till samverkan och utveckling, att stärka den libanesiska staten och bygga ut grundläggande samhällsservice för flyktingarna, så att de också får utbildning och blir motståndskraftiga. 

– Flyktingarna, och mottagarländer, har enorma behov. De minskar inte för att tiden går. Tvärtom. När åren går minskar flyktingarnas besparingar, de drar på sig skulder. I snitt betalar en familj 183 dollar per månad för hyra i Libanon. Vi ser att deras utsatthet ökar. En ny studie visar att 58 procent av flyktingarna lever i extrem fattigdom. På samma sätt ökar trycket på de libanesiska samhällen som tar emot dem, säger Karolina Lindholm, vice representant för FN:s flyktingkommissariat UNHCR i Beirut.

Det saknas regelverk i Libanon

– Flyktingar saknar rättigheter och regelverk för sina rättigheter, för hälsovård, skola etc. Men det gör libanesiska medborgare också. Så det flyktingarna står inför är ett problem som funnits i Libanon sedan inbördeskriget på 90-talet, säger Georg Ghali, chef för den libanesiska organisationen ALEF-– Act for Human Rights, som arbetar med påverkansarbete på lokal, nationell och internationell nivå.

2015 beslöt EU att avlasta Grekland och Italien och omfördela flyktingar till vidarebosättning. Men bara 30 000 av 160 000 hade blivit flyttade 2017. Många EU-länder har stängt dörren för flyktingar, och EU har försvårat möjligheten att få asyl och har nu fokus på tillfälliga uppehållstillstånd.

Tycker ni EU gör tillräckligt för att stötta flyktingarna?

– Det är alltid en utmaning varje gång vi söker ny finansiering. Men EU:s Trust Fund, med 1,3 miljarder euros, är en indikator på att de europeiska staterna vill stödja grannländerna till Syrien. Det finns ytterligare tre miljarder euro från Turkiet, så den politiska viljan finns, säger Ryan Knox, programansvarig för EU Regional Trust Fund In Response To The Syrian Crisis.

Men det räcker inte bara med pengar, menar George Ghali.

– Generellt har vi ett problem med hur det internationella samfundet ser på krisen. Möjligheten att dela bördan beaktas inte riktigt, vidarebosättning för flyktingar minskar för varje år, och den senaste utvecklingen i USA och Europa tyder inte på nya öppningar för en delad börda, som vidarebosättning, säger Georg Ghali.

Han tycker också det är ett problem att det saknas pengar till Libanons krisplan för flyktingarna, att givarna lovar pengar på internationella konferenser, men att mycket är underfinansierat, och att det behövs hållbara långsiktiga lösningar, som vidarebosättningar.

– 2016 var ett rekordår för omflyttningar av flyktingar från Libanon, 24.000 flyktingar kom till 20 olika länder. Men det blev inte lika mycket 2017, säger Karolina Lindholm.

Men är det inte en droppe i havet med tanke på hur många de är?

– Att flyktingar ska återvända till Syrien står högt på agendan här. Men då måste det ske säkert, och frivillig. Vi inte tvinga tillbaka flyktingar så som situationen är, konflikten är inte över. Det sker vräkningar av flyktingar och vi måste försäkra oss om att de inte tvingas tillbaka, säger George Ghali.

Läs mer om de vräkta flyktingarna ”Vart ska vi ta vägen”

– 90 procent av flyktingarna vill återvända till Syrien, det är deras dröm, enligt en undersökning vi gjort, säger Karolina Lindholm.

Alla kan inte återvända – vad händer med dem?

– Därför är vidarebosättning nödvändig, att det finns länder framöver som tar emot enligt kvoten, även efteråt, när freden kommit, säger Karolina Lindholm.

– Den nuvarande debatten i Libanon om att flyktingar ska återvända till Syrien är inte produktiv. Vi vill att den libanesiska regeringen ska fokusera på vidarebosättning av flyktingarna, säger Ryan Knox.

Antalet flyktingar i Libanon minskade förra året för första gången sedan 2014. Knappt en miljon flyktingar var registrerade av FN vid slutet av 2017. Men många tror att det finns betydlig fler, oregistrerade flyktingar i landet, upp mot två miljoner. 41 900 har vidareflyttats till andra länder sedan 2011, andra har återvänt eller avlidit.

Över fem miljoner syrier har flytt landet sedan kriget och de flesta finns i grannländerna.

President Michel Aoun har sagt att flyktingarna måste hem och att landet inte vill ha fler flyktingläger.

Läs OmVärlden och Al Kompis exklusiva intervju med presidenten

– Jag kan inte uttala mig om vad EU kan och inte kan göra. Men detta kan jag säga: vi som sitter här måste förstå att Libanon inte klarar att ta hand om alla dessa människor under så här lång tid, säger Ryan Knox.

EU satsar därför på att bygga upp skolor, sjukhus och service som tillfaller även fattiga libaneser i samhällen där flyktingar hamnar. De finns också stipender för flyktingar för att gå på universitetet.

– I en utdragen kris som den i Syrien måste vi stärka institutionerna i mottagarlandet så att de även kan bistå sin egen befolkning, säger Ryan Knox, programansvarig för EU Regional Trust Fund In Response To The Syrian Crisis (the Madad Fund).

Så biståndet till flyktingar i Syrien också går till libaneser?

– Absolut, vi måste tänka långsiktigt, så det inte bara blir kortsiktiga pengar, säger Ryan Knox.

– Problemet är hur mycket dessa utvecklingsstrategier påverkar policys i Libanon, så de blir hållbara i sig själva, och inte beroende av bistånd, säger George Alef.

– Det här är något vi trycker på i alla samtal med regeringen, säger Ryan Knox.

Libanon har idag stora delar privata hälso- och skolsystem och det antas finnas korruption i systemet. Skatterna är låga, de finns många fattiga libaneser men också mycket rika – klyftorna enorma. Bara 30 procent av libaneserna går i en statlig skola.

Kan flyktingar få ”skolpeng” enligt svensk modell för att välja skola eller vård?

– Så diskuteras den humanitära sidan. Vi diskuterar nu med Libanons socialminister om möjligheten till socialbidrag för de fattigaste, säger Ryan Knox.

– Flyktingar får idag pengar får att handla den mat de vill, istället för att som tidigare, att det flögs in mat utifrån. De stödjer också den lokala marknaden, säger Karolina Lindholm.

35 procent av EU:s biståndspengar går till utbildningsväsendet, både vanliga skolor och yrkesskolor. Men många flyktingar går inte i skolan.

– 49 procent av barnen mellan 3-18 går inte i skolan, säger Karolina Lindholm.

– Trots att Libanon verkligen har försökt skapa utrymme för att flyktingbarnen kan gå i skolan, säger Ryan Knox.

Men flyktingarnas särskilda utsatthet gör att många slutar. Läroplanen kan skilja sig mot vad de tidigare haft, exempelvis talas fler språk här, som franska och engelska, nivåerna på undervisning kan vara annorlunda och det blir svårt för eleverna att hänga med.

– Föräldrarna ber också sina barn att arbeta istället och bidra till hushållet, säger Karolina Lindholm.

– Jag tror vi måste börja diskutera kvaliteten i skolan, inte bara att få dit barnen. Om ingen kan hjälpa 8-åringen att klara skolan hemma, så kommer han inte gå kvar, säger George Ghali.

Men kommer bistånd räcka för att lösa problemen för Libanon?

– Det måste finnas en politisk vilja, säger Ryan Knox.

– Det stora problemet är att det saknas en allmän diskussion i landet. Givare kommer hit, det tas fram strategier – men var är debatten i Libanon?

I våras protesterade folk i Libanon mot att skatterna skulle höjas i statens budget – den första budgeten sedan 2004. Skatterna anses generellt för låga. Världsbanken uppskattar också att landets budgetunderskott är bland de högsta i världen.

– Tyvärr är skatter inget som diskuteras här, precis som hur hög arbetslösheten är, eller hur många vi är.  Det har inte gjorts en folkbokföring sedan 1933! Och parlamentet har aldrig öppet diskuterat syrienkrisen, säger George Ghali.

– Det är mycket som måste förbättras, men vi måste också inse att det är ett mirakel att ett så litet land som Libanon, med fyra miljoner invånare, har tagit emot 1 till 1, 5 miljoner flyktingar i sex år, och innan dess hundratusentals palestinska flyktingar. Libanon har räddad miljoner liv – och de fortsätter med det – varje dag, säger Karolina Lindholm.

Ylva Bergman