Go to main navigation
Tuija Koivula, Lars Rudebeck, Ulla Andrén och Mats Sundgren.

Tuija Koivula, Lars Rudebeck, Ulla Andrén och Mats Sundgren.

Foto: Fredrik Wass

UTVECKLINGSSAMTALET

Avsnitt 7: Det svenska biståndets vita elefant

Hälsolabbet i Guinea-Bissau är ett biståndsprojekt som levt sitt liv i en miljö av orealistiska drömmar, inbördeskrig, korruption och knark. Hur har det kunnat överleva? Och är det ett lyckat bistånd? Lyssna till veckans Utvecklingssamtalet.

Det är dramatisk biståndshistoria som vi tar upp i avsnitt 7 av Utvecklingssamtalet. Medverkande är forskaren Lars Rudebeck, som gick med gerillan i de befriade områdena i Guinea-Bissau 1970 och har fortsatt att följa landet sedan dess, Tuija Koivula från Smittskyddsinstitutet, som tillsammans med sin man räddade labbet under dess allra värsta kris. Och Ulla Andrén, biståndschefen som gjorde en heroisk medlarinsats i det inbördeskrig som slog så hårt mot landet - och labbet! Programledare är Mats Sundgren.

Ett utdömt hälsolabb som överlevt – trots allt!

När det västafrikanska landet Guinea-Bissau 1974 blev självständigt ville det ha svenskt bistånd till hälsosektorn, särskilt ett hälsolaboratorium. Men redan innan labbet började byggas var det skandalstämplat. Sida var splittrat, konsulterna oeniga. Skulle det byggas med en avancerad standard? Eller på en nivå som skulle klara av elavbrott fem gånger om dagen, urusla vägar och ingen utbildad personal?

Biståndet skulle vara på mottagarnas villkor, hävdade några. Därför måste landet själv bestämma. Så de båda förslagen presenterades för presidenten. Han tvekade inte utan valde den avancerade ­- och dubbelt så dyra - modellen. Den som svarade mot det utvecklade land som han drömde att Guinea-Bissau snart skulle bli.

Men det blev precis som olyckskorparna hade spått: verksamheten fick ständigt avbrytas. Elkablar och kompressorer brann, kylanläggningen havererade, vattensystemet läckte. Labbet stämplades som en ”vit elefant” eftersom det så påtagligt stack ut från den omgivande miljön.

Sida ville lägga ner sitt stöd men tack vare många hängivna anställda, både svenskar och guineaner, hankade labbet sig fram, ända till 1998. Då hände det som bara inte fick hända! Inbördeskrig! Raketer i krigets sista skälvande timme. Labbet nerbränt till grunden!

Hur kunde labbet överleva alla motgångar? Och hur bedöms det idag? Blev det lyckat när så mycket annat svenskt bistånd till Guinea-Bissau misslyckades och Sida lade ner stödet till landet i början av 2000-talet? 

Text: Mats Sundgren

Fakta: Mycket bistånd men ingen utveckling

Guinea-Bissau blev efter självständigheten 1974 snart det land som fick mest svenskt bistånd räknat per capita. Men utvecklingen uteblev. Sida provade olika modeller men projekten lyckades inte. I slutet av 1990-talet drog sig Sida ur landet, klassat som det fjärde fattigaste i världen.

Det finns de som anser att biståndet t.o.m. varit direkt skadligt för landet, att det massiva utländska stödet har inneburit att regeringen inte behövt mobilisera sina egna resurser. Man ser en koppling till dagens situation där landet blivit en s.k. knarkstat, en mellanhand för kokain från Colombia till Europa. Biståndet lämnade ett hål efter sig i ekonomin som idag fylls av knarkpengar.

Men efter förra årets relativt väl genomförda val spirar ett litet hopp om framtiden i Guinea-Bissau.

Mitt i allt detta står fortfarande hälsolabbet - idag hyllat för sin viktiga roll i kampen mot tropiska sjukdomar, hiv-aids och Ebola. Viktigt har varit att Smittskyddsinstitutet (idag en del av Folkhälsomyndigheten) i början av 1990-talet med Sidamedel startade ett institutionellt samarbete med labbet. Det samarbetet har upphört och labbet drivs idag med hjälp av avgifter och stöd från olika forskarinstitutioner. Lunds universitet har ett samarbete med hälsolabbet och en grupp forskare har under lång tid forskat på den speciella formen av hiv/aids som finns i Guinea-Bissau, kallad hiv-2. Resultaten presenterades för två år sedan i ansedda forskartidskrifter och har fått mycket uppmärksamhet för att de ger hopp om ett vaccin mot hiv/aids. Läs mer om forskningen här.

Fakta: Charmig gerillaledare vann SIDA:s hjärta

Hur kom det sig att Guinea-Bissau, med en befolkning på lite drygt en och en halv miljon, blev ett favoritland för Sida och den svenska solidaritetsrörelsen?

En viktig roll hade Amilcar Cabral, ledare för självständighetsrörelsen PAIGC som besegrade Europas sista stora kolonialvälde, det portugisiska.

Amilcar Cabral var en briljant teoretiker och charmade många svenskar med sitt öppna och icke-dogmatiska sätt. När SIDA sände en av sina högsta chefer för att undersöka möjligheten att stödja befrielserörelsen, kom han hem påtagligt imponerad, inte minst för att ledaren var fri från den då så vanliga marxistiska retoriken.

Snart inbjöds Cabral till SIDA och fick delta när man gjorde upp listor på vad PAIGC skulle få i bistånd. Framför allt blev det förnödenheter till de befriade områdena. I deras ”folkaffärer” kunde man bl.a. hitta svenska sardiner från Bohuslän och skolböcker tryckta i Storvreta. När en nitisk byråkrat under ett av dessa möten på SIDA oroade sig för att någon av dessa varor skulle kunna användas till vapen lär Amilcar Cabral ha hållit upp en penna och sagt: ”Detta är också ett vapen!”.

Amilcar Cabral mördades strax före segern i självständighetskampen men SIDAs förtjusning över landet fortsatte. Amilcars bror, Luis Cabral, efterträdde honom och blev landets förste president.