Det är en spänd stämning vid Damaskusporten i östra Jerusalem. Det är här bussarna till Bethlehem går men israelisk militär och polis har satt upp avspärrningar. En stor förvirring
råder hos alla som ska vidare in till städerna i Västbanken.

– Vad ska du där att göra, säger en soldat med bister min när jag frågar var bussarna går.

Han tittar förvånat på mig och avråder mig från att åka. Kvällen innan har ännu en terrorattack skett i Israel. Denna gång mitt i Tel Aviv. En 28-årig palestinier från staden Jenin på Västbanken sköt ihjäl tre unga män som var ute på en barrunda.

Våren är en tid på året där oro lätt tänder eldar. I år kom först ramadan, sedan den judiska påsken och nu snart Israels nationaldag och palestiniernas Nakba (katastrofen). I skrivandes stund har ännu en terrorattack skett inne i Israel och dödssiffran är nu 18 döda i attacker,  den israeliska regeringen aviserar också att 4 000 nya hem ska byggas på Västbanken.

Som vanligt när det hettar till på Västbanken eller i Gaza så talar få israeler om de bakomliggande orsakerna. Diskussionerna på gatan och i media handlar om hur säkerheten ska ökas ett snäpp till. Vilka är hålen i barriären? På vilket sätt kan man övervaka presumtiva terrorister än bättre? Hur håller man Hamas lugna i Gaza?

På Västbanken ser palestinierna sitt område styckas upp av fler judiska bosättningar. Stadsdelar i de östra delarna av Jerusalem, där arabiska familjer bott under lång tid tas över av framför allt ortodoxa judar och för varje dag som går är känslan att livsutrymmet krymper. Då Oslo­överens­kommelsen skrevs under 1993 var antalet israeliska bosättare på Västbanken kring 130 000. I dag är det 650 000, inräknat östra Jerusalem.

Efter terrorattackerna kallar Hamas dåden för ”ett naturligt svar på brotten mot det palestinska folket” och det delas ut godis i Ramallah. Bosättarna och deras stödpartier i det israeliska parlamentet ser det ökande våldet som skäl till att öka antalet bosättningar och befästa israelisk närvaro än mer.  De extrema krafterna på båda sidor har vidgat avståndet och radikaliserats än mer.

Hur resonerar då israeler och palestinier som är engagerade i denna 74-åriga konflikt? Jag sätter mig till sist på bussen till Bethlehem. Här är några röster från ett tillsynes desillusionerat land.

Bethlehem. Lubnah Shomali, Badil, enhetschef för påverkansarbete

Taxiföraren ser frågande ut när jag undrar om han vet adressen till organisationen Badil. Men allt klarnar då jag förklarar att det ligger bredvid Dajani Building, en stort byggnad med många butiker.

Lubnah Shomali som tar emot mig är inte förvånad.

– Vi är mer kända hos flyktingarna än de som bor i stan. Det är ju framför allt deras rättigheter som vi företräder, säger hon.

Badil är en civil­samhälls­organisation vars huvuduppgift är att värna de palestinska flyktingarnas rättigheter. På Lubnahs skrivbord står en glasskulptur som visar Palestina med namn på de städer som fanns i landet före 1948 då Israel bildades. En tydlig symbol för att det hon, och antagligen de flesta palestinierna, betraktar som sitt hemland och är exakt samma område som dagens Israel.

– Men det innebär inte att vi kan gå tillbaka till 1917 eller 1947 eller ens 1967. Vi kan inte lösa ett flykting­problem med att skapa ett annat. Det vore att upprepa misstagen från historien. Men alla som blev fördrivna ska ges en möjlighet att återvända. Oavsett om det är miljoner eller hundratusen individer så ska de ha den möjligheten, säger Lubnah Shomali som själv är född i USA där hon bodde i 33 år innan hon 1995 kom till Palestina.

Hon ser sig själv som den andra generationens flykting. Enligt Badils definition ska alla i nedstigande led från de ursprungliga 700 000 flyktingarna som lämnade Palestina 1948 betraktas som flyktingar och ha rätt att återvända, det rör sig då om mellan fem till sex miljoner människor.

– Det här inget som vi har kommit på, det bygger på internationell rätt påpekar hon gång på gång med skärpa.

Återkommande vokabulär är även att Israel koloniserat Palestina och att Israel är en apartheidstat. Några öppningar för samtal med israeler, även de som arbetar för palestinska rättigheter, anser hon inte behövs, det betraktas som så kallad normalisering.

– Jag kan inte samverka med de som förtrycker mig och inte heller med organisationer som är förknippade med den staten. Låt mig göra en liknelse. Om du är en kvinna och blir våldtagen så kommer du inte att samarbeta med den som våldtagit dig såvida inte den personen erkänner sitt brott och lovar att aldrig mer göra sig skyldig till något liknande.

Men ska man inte kunna tala med sina fiender?

– De kan läsa det som vi publicerar och jag läser israeliska dokument och vad civil­organisationer skriver. Vi kan ha ett gemensamt mål men jag behöver inte vara polare med dem.

Den hårdföra inställningen har ställt till problem för organisationens finansiering. Sida och andra biståndsorganisationer inom EU kräver att bidragstagare inte ska ha samröre med organisationer på EU:s terrorlista, som till exempel Hamas, PFLP och Islamiska Jihad. Det är villkor som Badil inte vill gå med på.

– Vi är emot terror, men vi ska inte vara den dömande parten som ska kriminalisera motstånd eller politiska grupperingar som vi är ättlingar till. Vi är ett folk som förtrycks och då anser jag att vi har rätt att försvara oss med vapen, det jämställer jag inte med terror. Men jag är inte den som ska döma om vad som potentiellt kan vara väpnat motstånd eller terror. Det är inte min roll, säger Lubnah Shomali.

Som många andra palestinier anser hon att Osloöverenskommelse inte resulterat i några förbättringar.

– De principer som då lades fast är ensidiga och man nämner inte palestinska rättigheter någonstans i dokumentet. Oslo var något som väst orkestrerade med PLO och Israel. Och nu sitter Abbas (den palestinska presidenten Mahmud Abbas, red anmärkning) som en marionett till den israeliska regimen. Den Palestinska myndigheten är en förlängning av det israeliska styret. Och de får Israel att se bättre ut – Abbas visar att även palestinier förtrycker sitt folk.

Hur ser då dina förhoppningar ut för att få till en förändring som du anser gynnar palestinierna?

– Jag ställer mitt hopp till de unga, den tredje och fjärde generationen från Nakba. De har fördelen av globalisering och sociala medier. De är intelligenta och jag är säker på att de kan hitta sätt att ta sig ur boxen.

Däremot har hon inte särskilt mycket till övers till det internationella samfundet.

– De levererar då och då ett plikttroget fördömanden då Israel gör sig skyldiga till krigshandlingar, men det är bara ord och det gör ingen skillnad. Finns det inte ett internationellt tryck så kommer Israel att fortsätta som vanligt. Du vet det är som när barn som snattar i affären, får de inte smisk på handen och en tillsägelse fortsätter de att snatta.

Tel Aviv. Chana Dulin, talesperson organisationen Yesh Din

I utkanten av Tel Aviv, en bra bit från de trendiga kvarteren, ligger Yesh Dins kontor. Mitt emot ligger det olika verkstäder. Namnet betyder ”Det finns en rätt” på hebreiska och det är inom juridiken som denna civilsamhällsorganisation verkar.

Sedan 2005 har Yesh Din dokumenterat våld och oegentligheter som israeliska bosättare, militär och polis utsatt palestinierna på Västbanken för. Fältarbetare, ett team med både israeler och palestinier, tar upp vittnesmål från palestinier. Deras ärenden handlar oftast om bosättare som attackerar palestinska odlare när de brukar sin jord i närheten av en bosättning.

– Men det leder sällan till något, säger Chana Dulin med en uppgiven suck. Vi har hållit på med detta i 17 år och registrerat mer än 1 500 ärenden. Kontentan är att det saknas rättssäkerhet när det gäller ideologiskt våld gentemot palestinierna.

Enligt Yesh Dins statistik har 8 procent av fallen resulterat i åtal och 3 procent i domar. Även om det finns filmat bevis med tydliga ansikten så säger hon att det rätt hopplöst att få förövare dömda. Vilket inte är fallet om det är omvänt, alltså om en palestinier attackerat en israel.

När det nu hettar till igen får de rapporter om att bosättare vill hämnas terrorattackerna i Israel.

– Så sent som i går natt skar bosättare ner 150 olivträd i en palestinsk odling.  Men under sådana här tider är det bäst att ligga lite lågt, risken finns att vår personal utsätts för våld, säger Chana Dulin.

För henne är det tydligt vad bosättarna och deras anhängare har som mål.  

– Allt i denna konflikt är en kamp om marken. Kan man försvåra för palestinierna att sköta sina odlingar blir det lättare för israeliska myndigheter att sedan hävda att det är övergiven mark som kan tas över av olika skäl. Man vill med olika metoder göra livet jävligt för palestinierna så att de till slut ska tröttna och dra.

Chana Dulin är amerikan född i Alaska. Hennes familj, som är ortodoxa judar, flyttade till Israel när hon var sex år. Hon minns hur hon besökte släkt och vänner i bosättningar där en stor andel av de boende är religiösa. Under andra intifadan år 2000 flyttade familjen tillbaka till USA men Chana bestämde sig för att återvända för sex år sedan för att studera Internationella relationer.

– Det var då jag för första gången insåg vad som sker på Västbanken. När jag med egna ögon såg hur palestinierna behandlas av ockupationsmakten och bosättarna förstod jag att min uppgift är att motarbeta det, annars kan jag inte bo här, säger Chana Dulin.

Uppfattningen hos de flesta israeler är att Yesh Din och andra israeliska organisationer som hjälper palestinier är förrädare. Chana Dulin säger att hon även blivit kallad antisemit.

– Att hjälpa människor som är förtryckta kan göra oss till bättre människor och för många  som arbetar här är motivet lika mycket omtanke om vårt land som om de utsatta palestinierna – vi vill göra Israel till ett mer demokratiskt land. 

Yesh Din är inte en politisk organisation och har inget program för hur en fredlig lösning ska se ut men de är eniga om att hela Västbanken och östra Jerusalem är ockuperat område. Och i juni 2020 hävdade Yesh Din att Israel utövar apartheid på ockuperade områden.

Så hur ser du själv på en lösning, är Palestina och Israel två stater?

– Mitt korta svar är: nej! Man kan inte se ockupationen som temporär längre. Sen 2017, då en ny lag tillkom, har Israel suveränitet över stora delar av Västbanken som i princip införlivats med Israel. Man suddar hela tiden ut gränserna mellan Israel och de ockuperade områdena. I mina ögon är redan allt annekterat – även det som är det palestinska området (A), militären kan åka in och ut som de vill.

– Jag tror faktiskt inte jag känner någon som längre tror på en tvåstatslösning. Och det måste jag erkänna är knepigt att kommunicera med länder som Sverige eller andra EU-stater som fortfarande förespråkar det, som är fast i Oslo­överens­kommelsen. Fast jag antar att de bara säger så för att slippa agera, säger hon med ett leende.

Den enda långsiktiga lösningen tror hon är en nation för alla, en binationell stat för såväl judar som palestinier.

Och om det skulle innebära att Israel inte längre är en judisk stat på grund av palestinierna är i majoritet?

– Jag kanske har den naiva inställningen att det finns mänsklig godhet. Och ärligt talat föredrar jag det mot att leva som det är i dag i denna skamfulla och eviga konflikt, kan det bli värre än i dag?

Familjen är splittrad men hennes bror, som även han bor i Israel, delar hennes uppfattning.

– Men min pappa anser att jag tappat allt förstånd. Därför talar jag inte om politik med honom. Han säger att jag inte fattar vad som skulle hända om judarna skulle  leva i ett samhälle med muslimsk majoritet. Han vill att att jag ske se hur de behandlar varandra i muslimska länder.

Och kan han ha rätt?

– Ja, kanske. Men det är ändå inget skäl för att förtrycka människor.

Ramallah. Oday Hommus, hotellentreprenör

Jo, hans efternamn är faktiskt som den populära rätten som förenar israeler och palestinier.

Hans farfar lämnade staden Lod 1948 då Israel bildades och familjen odlade kikärtor, därav namnet. Nu driver han hotellet Hommus & Mizirawi Hotel i centrala Ramallah. Nyrenoverade rum av hög klass, fast inte särskilt många gäster. Turismen har inte gynnats av covid och oroligheter.

– Jag kanske kan tjäna mer på att hyra ut marken som min farfar hade, det ligger en flygplats (Ben Gurion) där, säger han med ett skratt.

Oday Hommus betonar att han skämtar och tillägger att palestinierna mentalt måste acceptera är att det finns israeler som är födda på deras mark och att det är för sent att ta tillbaka den.

– Vi måste erkänna att vi har nya grannar. Palestinier som bor i Israel säger till mig att det är demokratiskt land och att alla behandlas lika. Jag har själv varit i Israel några gånger trots att jag inte har tillstånd. Hittar man bara en israelisk tjej som du kan få skjuts med är det inga problem, ler han.

Men israelerna kan inte ta de fina bitarna av ett land, bygga en mur och sedan tro att allt ska vara hur trevligt som helst, fortsätter han. Visst de kan få vara kvar i sina städer men inte i östra Jerusalem, där går gränsen.

För hans egen del är det viktigaste att ha friheten att röra sig vart han vill. Ett pass som går att använda för att resa utomlands, en egen flygplats på det palestinska området.

– Jag ser att de palestinier som bor i Israel är fem gånger lyckligare än de som bor här, och vi som bor här i Ramallah är fem gånger lyckligare än de som bor i Gaza. Fast palestinierna i Israel anser att de inte är jämlika med judarna, det är problemet.

Ramallah ligger visserligen i palestinskt området men är en del av den israeliska ekonomin och den israeliska shekeln är valutan.

– Allt är dyrt, man ska betala alla räkningar men vi har inga inkomster. Vi tjänar kanske 3 000 shekel (cirka 9 000 kronor) medan en student i Israel får efter universitet 20 000 shekel. Men vi har nästan samma priser, för el, för bränsle och vatten.

Och så säger han plötsligt det som man hör från andra unga palestinier.

– Kanske är det bättre om israelerna styr allt. Jag ser ju vilka som har det bättre, vi eller palestinierna som bor i Israel. Och eftersom jag inte har några rättigheter här kan det knappast vara sämre. Allvarligt talat för mig spelar det ingen roll. Jag kan lika väl vara en israelisk medborgare. De enda som är intresserade av att vi ska ha palestinska pass är den palestinska myndigheten så de kan ta skatt av oss.

Beit Jalla. Ali Abu Awwad, grundare av organisationen Taghyeer (förändring)

Från det stora fönstret inne i caféet kan man se väg 60 som går genom Västbanken, vägen får inte användas av bilar som är registrerade i Palestina. På andra sidan vägen ser man denna klara dag Har Gilo, en bosättning med cirka 500 israeliska familjer.

– De är här för att stanna och vi är här för att stanna, säger Ali Abu Awwad och beställer in en espresso. Att tro och hoppas något annat är naivt och helt kontraproduktivt. Det finns ingen internationell lag som förnekar att vi har rätt till våra krav men leder det till någon framgång?  Vi måste vara mer pragmatiska än att bara hävda vår rätt. Vi måste hitta kompromisser och jag lovar politikerna kommer inte att göra det om folk inte trycker på. Det är gräsrötternas röster som jag vill väcka.

Han är fredsaktivist som tror på icke-våld, men hans livsbana kunde tagit en helt annan vändning.

Ali Abu Awwad har suttit i israeliskt fängelse för att ha kastat sten och molotovcocktails. Hans mor var aktiv i PLO och satt även hon i fängelse. Under intifadan år 2000 dödades hans bror i upploppen mot militärer. Varför blev han inte som många andra i hans situation, en man som ville utkräva hämnd?

– Jag kunde ha blivit arg till den grad att jag gjort en självmordsattack, men att jag förlorade min bror innebar inte att jag tappade förståndet. På vilket sätt skulle det bli rättvisa om jag dödade soldaten som dödade min bror? En hämnd skulle vara beviset för att jag fortfarande kontrollerades av soldaten som dödade min bror, och jag skulle sannolikt dö själv. Vi befinner oss i en ond cirkel av våld. Jag vill inte vara en del av det, säger Ali Abu Awwad.

Inspirationen till organisationen Taghyeer och icke-vålds filosofin fick han av sin mor när de gemensamt hungerstrejkade i fängelset för att få träffa varandra vilket gav resultat.

– Jag insåg att det var ett vapen vi aldrig använt. Och när min mamma ordnade träffar med israeliska mödrar som förlorat barn i strider såg jag lidandet även hos dem.

Taghyeer har till dags dato organiserat 31 olika grupper över hela Västbanken som gemensamt ställer upp på icke-vålds agendan, en stor del är kvinnor.

– Om inte så lång tid kommer du se 20 000 palestinier demonstrera på gatorna och det har aldrig hänt förut. Jag vet att de flesta israeler vill ha palestinier som erkänner Israels rätt och som inte tar till våld. Men vi kan göra precis så som israelerna vill men ändå fortsätta leva under eländiga förhållanden. Det måste förstås finnas något även för oss att vinna, säger Ali Abu Awwad.

Han tycker att såväl palestinier och israeler allt för mycket gör sig till offer i konflikten och jämför vilka som lider mest.

– Och så försöker respektive part att få med så många supporters som möjligt för sina perspektiv i hela världen, en evig kamp.

Han själv tror på en tvåstatslösning, men inte uppdelade och med Jerusalem som en huvudstad för båda nationerna.   

– Vi är som ett gammalt par som inte är gifta men inte heller skilda. Vi delar samma hem. Vi måste komma överens om vår relation. Giftermål innebär en stat, skilsmässa två stater. Men det finns ett mellanting, en sorts skilsmässa men i partnerskap där vi kan dela på resurser och respektera varandra.

– När 100 000 palestinier står på gatorna och proklamerar icke-våld dessa värden med och säkerhet för alla i landet, då kommer den riktiga revolutionen att ske i Tel Aviv. Tidigare sa jag att min humanitet är mitt bästa vapen, i dag säger jag den judiska humanismen är mitt bästa vapen i vår icke-vålds strategi.

Jerusalem. Gershon Baskin, skribent och entreprenör i The Holy Land Investment Bond

Gershon Baskin bor i den västra delen av Jerusalem, i Kiryat Hayovel, en stadsdel på en av kullarna där gamla förfallna hus allt mer trängs undan av nya bostadsprojekt. In i dessa hus flyttar många ortodoxa judar, men förstås inga palestinier.

Men Gerson Baskins vision är att bygga bostads­områden i Israel och i östra Jerusalem där såväl israeler som palestinier ska arbeta och bo tillsammans.

– Oavsett vilken politisk lösning det blir så måste de två folken lära sig att bo och samarbeta med varandra. Vi kommer inte att bygga fred med högre murar utan med broar. Det är därför jag engagerar mig i detta, säger Gershon Baskin.

Ett av projekten är att försöka få mark i östra delen av Jerusalem för mixade hyreshus. Här råder det sedan länge en het strid om utrymmet då allt fler israeler flyttar in i det som tidigare var arabiska områden. Det var också i en av dessa stadsdelar, Sheik Jarrah, som en konflikt där palestinska familjer hotades med vräkning ledde till eskalerande oroligheter i maj förra året.

– Vi har haft en fredsprocess som misslyckats och båda sidor skyller på varandra för att så skedde, men skulden ligger hos såväl israeliska som palestinska ledare – ingen verkade redo att implementera det som man hade förhandlat om. Så ockupation fortsätter och blir djupare samtidigt som de flesta israeler inte är intresserade av den palestinska frågan och inte längre bryr sig. Så är förstås inte tillvaron för palestinierna som dagligen  ser och påminns om ockupationen, säger Gershon Baskin.

Han ser inte heller att det finns ett ledarskap på den palestinska sidan som kan axla en runda av förhandlingar.

– I dag har du Hamas och Fatah som träter med varandra. Ska det ske något krävs nya ledare med visioner. Och även press från det internationella samfundet. Precis som Sverige bör även andra länder erkänna en palestinska stat, för hur kan man tala om en lösning med två stater om man bara erkänner en av dem.

– Fast, tillägger han, när jag talar privat med diplomater från olika länder i väst så säger de att de inte längre tror på en tvåstatslösning. De upprätthåller det mantrat för syns skull. Och vem kan längre se att det finns en grund för en tvåstatslösning? Västbanken påminner om en en äggröra där du inte längre kan separera något och där Israel kontrollerar det mesta.

Gershon Baskin tror att om det ska kunna göras en överens­kommelse mellan folken är det dags att tänka utanför boxen.

– Kanske en sorts hybrid i en federation, i samarbete mellan Israel, Palestina och Jordanien. Någon form av union med gemensamma intressen över resurserna i området. Intressant är tankarna i organisationen A land for all som ser EU som en förebild. Man kan vara polsk medborgare och bo i Tyskland, rösta i kommunvalet i Belin men parlamentet i Polen. Något liknande kanske går att skapa även här.

Och hur ser situationen ut om tio år?

– Vi är i fred och lever i Utopia, säger han med ett stort skratt.

Sedan ändrar han tonläge, blir allvarlig.

– Jag har ingen aning. Men jag hoppas verkligen att det inte är som i dag hur overkligt det än verkar just nu. Unga palestiniers dröm är inte att vara byggarbetare i Israel och unga israeler är trötta på konflikten och att behöva spendera många år i armén. Det tråkiga är att ju längre bort från fred vi rör oss, desto mer religiösa blir samhällena. Det är en stor fara.