Midas var kung i Frygien. Sedan han hjälpt vinguden Dionysos med en tjänst fick han önska sig vad han ville. Midas önskade sig då att allt han rörde vid skulle förvandlas till guld. Men när även maten som han stoppade i munnen förgylldes var det inte roligt längre. Midas ångrade sig djupt och gick till floden Pactolus för att tvätta av sig önskedrömmen som förvandlats till förbannelse.
Den grekiska myten om Midas och berättelsen om Johan af Donner har två saker gemensamt. Båda frestades att sätta guldkant på tillvaron och båda ville bli kvitt förbannelsen som drabbat dem: Midas tvättade sig i floden, medan Donner försökte bli av med känslan av skuld genom att börja studera till präst.
– Jag drabbades nog av guldsot, beklagade sig Johan af Donner i tingsrätten våren 2010, där han dömdes till fem års fängelse för att ha förskingrat nästan åtta miljoner kronor från Cancerfonden och Röda Korset.
– Jag hade inte för låg lön. Men min lön räckte inte till för det liv jag levde. Och jag ville att min familj också skulle ha guldkant, förklarade Donner ärligt.
Ett påstående från 2009 e Kr som också skulle kunna tillskrivas kung Midas år 700 f Kr.
Hur det gick med Midas flodbad? Jo, han blev av med förbannelsen, men tog senare livet av sig. Hur det gick med Donners präststudier? Han hoppade av och bytte föreläsningssalen på Stockholms universitet mot en fängelsecell på en anstalt i Huddinge.
Ulrika Årehed Kågström sitter i sitt luftiga chefsrum på Röda Korsets huvudkontor i Stockholm med utsikt över de mäktiga lindarna på Mariatorget. Johan af Donner-skandalen var inte hennes första kris. Hon har varit med förr.
– Det gäller att inte skynda vidare för snabbt, säger hon och citerar Winston Churchill:
"Never let a good crisis go to waste (slösa aldrig bort en bra kris)."
Hon ler när hon uttalar orden. Varför skulle hon inte det?
När hon jobbade på Riksteatern briserade skandalen med Tony Olsson som fått permission för att repetera Lars Noréns pjäs 7:3, men avvek, rånade en bank och var med när två poliser sköts ihjäl i Malexander. Hon vet att solkat förtroende kan tvättas rent. Polismördarna kan nog aldrig räkna med upprättelse i allmänhetens ögon, men Riksteaterns skuld är det inte längre någon som pratar om.
Efter Johan af Donner-skandalen hade Röda Korset motvind i fyra år med ständiga ifrågasättanden av trovärdigheten. Sedan vände vinden.
De positiva omdömena om Johan af Donner var många. Ett axplock: ”Fruktansvärt charmig.” ”Socialt kompetent.” ”Mästare på att skapa samtalsämnen.” ”Han tänkte i samma banor som vår tids sociala medier långt innan Facebook och Twitter fanns.” Dessutom gick han hem i medier. Han pratade begripligt, tillspetsat och rubrikmässigt. Journalisterna älskade honom.
Men framför allt var han duktig på det som till syvende och sist räknas: att dra in stålar. På Cancerfonden fördubblade han insamlingsresultatet från 150 till 300 miljoner kronor. Och på Röda Korset trefaldigade han insamlingarna från 70 till 200 miljoner.
Samtidigt fanns det en annan sida av Röda Korsets framgångsrika insamlingschef. Den var dold för de flesta, men hans innersta krets visste: han var en slarver som inte kunde hålla ordning på sina papper, som ”inte ens klarade av att sätta på datorn själv”, som inte visste ”hur han skulle öppna datorns olika program” och som ljög sig ur jobbiga situationer utan att bry sig om ifall det stämde med vad han sagt tidigare. Han gödslade sin omgivning med vita lögner.
Hans charm i kombination med förmågan att förbättra resultatet gjorde att de flesta trots allt förlät honom. Han var ju så bra på att samla in pengar.
Men hur kunde en enda anställd – hur charmig och effektiv han än må ha varit – under mer än tio års tid försnilla åtta miljoner från två av Sveriges största ideella organisationer?
Det saknades inte varningssignaler. Från ett av sina första pr-jobb på ett bilstereoföretag i början av åttiotalet – nästan 30 år innan han avslöjades – fick han sparken sedan det uppdagats att han utan lov och för eget bruk köpt en lyxig Red Devil-cykel på företagets bekostnad och att han olovligen tagit bilradio- och tv-apparater och videobandspelare från lagret.
Även från nästa jobb, en reklambyrå, fick han sparken. Kort efteråt upptäckte företagsledningen att Johan af Donner genom bollande med påslag på kund- och leveransfakturor svindlat dem på närmare en miljon kronor. Dessutom gjorde man ett fynd i Donners skrivbordshurts: där låg den fil kand från Stockholms universitet som han viftat med under anställningsintervjun. Gott så! Men när man tittade närmare såg man att det var en förfalskning.
Reklambyrån svalde såväl chocken och förtreten som den ekonomiska förlusten, och gjorde aldrig någon polisanmälan, eftersom man ansåg att den bara skulle skada byråns varumärke. En av företagets delägare var ändå övertygad om att ”Johan var stekt för all framtid”.
Men det var han sannerligen inte. Tvärtom. Medan bedrägerierna och förfalskningarna tystades ner blev vitsorden
allt fryntligare. Och tack vare dem fick han jobb på ännu en reklambyrå som gjorde kampanjer åt Astma- och allergiförbundet och tack vare att han därmed skaffat sig erfarenhet från att jobba med en ideell organisation fick han ett par år senare jobb på Röda Korset.
En dag 1996 kom ett anonymt brev till dåvarande generalsekreterare Peter Öhrn. Det var fullt av komprometterande uppgifter om en av Röda Korsets anställda: Johan af Donner. Där stod svart på vitt att han förfalskat sin universitetsexamen, att han bestulit tidigare arbetsgivare på stora summor och att han fått sparken på grund av svindlerier i miljonklassen. Men brevet, som var skrivet av en av hans tidigare arbetsgivare, ledde inte till någonting. Jo, Peter Öhrn frågade af Donner om det som stod i brevet stämde. Och det gjorde det ju inte, intygade den anklagade. Så var den saken utredd.
Tio år senare kom nästa varningssignal i form av en rapport från Öhrlings internrevision som larmade om af Donners märkliga hantering av fakturor. Men inte heller den ledde till åtgärder. Tack vare 30 års tystnad och ignorans kunde bedragarens karriär stadigt fortsätta uppåt.
För att sno Cancerfonden och Röda Korset på pengar som gick till att finansiera lyxliv använde sig Johan af Donner av en kumpan, en trycksaksmäklare, som ställde ut falska fakturor. En del av pengarna behöll kumpanen själv, men det mesta hamnade hos Johan af Donner.
Även om det gick bra med insamlandet av pengar började allt fler av hans kollegor misstänka att allt inte stod rätt till. Bland annat upptäcktes underliga tryckfakturor för projekt som redan avslutats. Men ingen sa något. Inte än.
Den som till slut tog bladet från munnen var af Donners egen sekreterare, Sirkka Gustafsson. Men hon vågade inte vända sig till Peter Öhrns efterträdare Christer Zettergren eftersom hon visste att han var god vän med Johan af Donner. Hon var livrädd för att chefen bara skulle gå till honom med uppgifterna, att han då skulle undanröja alla bevis – och att hon skulle bli beskylld för att komma med falska anklagelser.
I stället vände hon sig till en kvinnlig kollega som tog misstankarna vidare till Röda Korsets administrativa chef, även det en kvinna, som i sin tur drog i gång en hemlig utredning bakom ryggen på generalsekreterare Christer Zettergren och ordförande Bengt Westerberg.
”Därmed hade kvinnorna på Röda Korset i praktiken gjort myteri mot den manliga ledningstrojkan”, konstaterar författaren Bernt Hermele i boken Guldsot – berättelsen om Röda korset-bedragaren Johan af Donner.
– Johan af Donner var bra för Röda Korset.
Per Grankvist, ordförande i Fair Trade Sverige och debattör specialiserad på politiskt engagemang, ser skandalen som en ögonöppnare för Sveriges största insamlingsorganisation.
– Före skandalen ansåg de sig vara så oerhört fina, en inställning som födde arrogans. ”Ge oss pengar. Till vad? Strunt i det! Vi är ju de goda”. Röda Korset ska vara tacksamma för Johan af Donner. Han tvingade dem att stanna upp och fundera på vad de håller på med. De har helt enkelt tvingats att bli ödmjukare.
Per J Andersson
Texten är ett utdrag ur senaste numret av OmVärlden. Om du vill läsa hela intervjun kan du köpa ett digitalt lösnummer här.
