Go to main navigation
Uttam

Foto: Sofia Runarsdotter

Studieavgifter

Biståndsmedel till svenska universitet och högskolor

Sveriges lärosäten förlorade i ett slag 80 procent av de utomeuropeiska studenterna. Samtidigt går nu biståndsmedel till svenska universitet och högskolor. Det är bara några effekter av regeringens avgiftsreform ”Konkurrera med kvalitet”. – De vi tappar är främst studenter från Afrika och från Asien, säger Mats Edvardsson, chef för studentavdelningen på Göteborgs universitet.

Hösten 2010 sökte sig 8 235 studenter från länder utanför Europa på egen hand till Sverige för att för första gången studera på svenska universitet och högskolor. Hösten efter kom 1651.

Då hade regeringens proposition Konkurrera med kvalitet – studieavgifter för utländska studenter trätt i kraft, trots starka protester från universitet och högskolor. Fram till dess hade alla studenter, oavsett ursprung, studerat avgiftsfritt på svenska lärosäten. Men från och med hösten 2011 måste nya studenter från länder utanför EU/EES betala samtliga kostnader för sina studier.

Därmed tog Sverige och svenska lärosäten klivet in som aktörer på en global utbildningsmarknad där konkurrensen hårdnar om en växande grupp mobila och förhoppningsvis betalande studenter.
Utbildningsdepartementet minskade i samma svep sitt anslag till universitet och högskolor med 500 miljoner kronor. Och uppmanade lärosätena att satsa på marknadsföring för att rekrytera utomeuropeiska studenter. Endast studenter som på egen hand söker sin utbildning, så kallade free-movers, är avgiftsskyldiga.

För att kunna locka särskilt duktiga betalande studenter att söka sig till Sverige inrättade staten två olika stipendieprogram på sammanlagt 60 miljoner kronor. Merparten av pengarna hämtades denna gång ur biståndsbudgeten.
Men tillströmningen uteblev och lärosätena förlorade i ett slag 80 procent av de utomeuropeiska free-moverstudenterna.

– De vi tappar är främst studenter från Afrika och från Asien – utom Kina och Indien. Från länder som Bangladesh och Pakistan har i stort sett alla försvunnit, säger Mats Edvardsson, chef för studentavdelningen på Göteborgs universitet.

Antalet studenter som sökt sig hit från Bangladesh och Pakistan har minskat med 93 procent. Som många andra företrädare för Sveriges lärosäten understryker han den förlust det innebär att dessa studenter försvinner.

För svenska studenter som inte reser utomlands är det en stor och viktig tillgång att kunna befinna sig i en internationellt präglad studentmiljö där olika livsperspektiv möts, säger han. Ändå är det de ekonomiska betingelserna man måste ha i fokus när det gäller att rekrytera nya studenter till universiteten:

– Lärosäten är företag och vi konkurrerar nu om betalande studenterna på en marknad. Då tvingas man också rikta sin marknadsföring mot länder där det finns grupper som kan betala.

På en del universitet talar man helt frankt i termer av att nå köpstarka grupper och att vända sig mot länder där det finns en tillräckligt stor välbärgad medelklass. Som Kina, Indien, Brasilien. Många använder agenter för att värva. Göteborgs universitet marknadsför sig i Indien i dag. Mats Edvardsson säger att tänkandet som nu råder är ekonomistiskt – och kortsiktigt.

Måns Fellesson, forskare på Nordiska Afrikainstitutet, med inriktning mot forskningspolitik och akademisk mobilitet i Afrika, är kritisk mot det som nu sker:

– Vi har haft en avgiftsfrihet som inneburit att studenter från utvecklingsländer har kunnat komma hit och få en utbildning. Det är ju precis så PGU, den Politik för Global Utveckling som regeringen införde 2003 och som fortfarande gäller, ska fungera. Den handlar just om sådant man ska göra inom alla politikområden för att ta ansvar för en rättvis och hållbar utveckling utan att blanda in biståndspengar. Nu har vi i stället en situation där biståndet helt plötsligt blivit huvudfinansiär av stipendier för dessa studenter. Bistånd betalar svenska universitet.

Han påpekar också att den absoluta merparten av dessa biståndsmedel går till studenter från DAC-länder (se faktaruta), som inte är mottagare av svenskt bistånd. Men som är föremål för universitetens marknadsföring.

– Sverige är en pytteliten nation i världen, vi talar ett språk en student inte har användning för någon annanstans. Och det är dyrt att leva här. Vi är dåligt riggade för att vara med i den globala konkurrensen. Då är det inget fel att marknadsföra sig med avgiftsfrihet, menar Måns Felleson.

Sveriges lärosäten larmade snart allt ljudligare om de, i deras tycke, helt otillräckliga stipendierna. Stipendiebeloppen höjdes de två följande läsåren och de kan troligen, med tanke på att tillströmningen av betalande free-moverstudenter ändå inte ökat, komma att höjas ytterligare. I dag skjuter staten till 160 miljoner varav närmare 125 hämtas ur biståndsbudgeten.

– Hur hanterar vi vårt eget behov i förhållande till det solidaritetsmål vi har inom biståndet? För att ta hit de bästa hjärnorna, som det formuleras i politiken, handlar ju nästan uteslutande om Sveriges väl. Att vi ska kunna positionera oss globalt och behålla vår tillväxt. Det är en uttunning av biståndspolitiken, som styrs av att det är Sveriges utveckling som står i fokus i stället för utvecklingsländernas, säger Måns Fellesson.

Ytterligare en motivbild framträder också. Som handlar om demografi i Europa. Det är ingen tillfällighet att det i dag talas om att man ska ”locka till sig de bästa hjärnorna”.  I EU-2020 – EU:s strategi för tillväxt uttrycks tydligt ambitionen att möta de problematiska prognoserna om en åldrande befolkning i Europa och en därmed för tillväxten otillräcklig akademisk återväxt med att man ska ”dra till sig de bästa studenterna, anställda och forskare från hela världen” och att man vill vidta åtgärder för att ”göra EU ännu mer attraktivt för begåvningar utanför EU”.

I Universitetskanslersämbetets Årsrapport för universitet och högskolor 2013 som släpptes 31 maj kan man också under rubriken Internationellt läsa:  ”… Till det kommer behovet av att rekrytera kvalificerad arbetskraft: genom att ta emot studenter kan mottagarlandet hoppas på att de som utbildar sig sedan stannar.”

– Man måste fråga sig hur vi ska kunna stödja behovet av högre utbildning på ett sätt som inte suger ut de här länderna på kunskap? På vilket sätt kan vi till exempel etablera ett samarbete med afrikanska universitet som inte bara handlar om att vi ska ta hit duktiga studenter? För i förlängningen gagnas Sverige av att ha goda förbindelser med framväxande universitet i Afrika. Men det är en strategi som kräver långsiktighet, säger Måns Fellesson.

Susanne Törneman

Stipendier till utomeuropeiska studenter
Svenska institutet fördelar 100 miljoner kronor ur biståndsmedlen. 30 miljoner går till studenter från tolv länder som Sverige har långsiktigt utvecklingssamarbete med. Resterande 70 miljoner kronor går till studenter från övriga 127 utvecklingsländer på OECD:s DAC-lista. SI:s stipendier täcker både studieavgift och uppehälle.

UHR – Universitets och högskolerådet fördelar 60 miljoner kronor som tas både från utbildningsdepartementet och från biståndsmedel. Dessa pengar får endast ersätta studieavgift.