Go to main navigation
Generalerna har fixat allt - utom Aung San Suu Kyi.

Generalerna har fixat allt - utom Aung San Suu Kyi.

Foto: TOM PILSTON /BILDBYRÅN

Burma

Generalerna har fixat allt - utom Aung San Suu Kyi

Burmas militärjunta har överlevt allt. Inbördeskrig och naturkatastrofer. Massiva protester från omvärlden. Massdemonstrationer och folkliga resningar, senast den så kallade saffransrevolutionen 2007 när hundratusentals buddhistiska munkar marscherade på gatorna i protest mot förtrycket.

I november hålls val i Burma och juntan hävdar att landet ska få en civil regering. Men valet är en potemkinkuliss vars enda syfte är att tvätta regimens rykte i omvärlden. I praktiken har generalerna riggat valprocessen för att säkra sitt eget maktinnehav.

Generalerna har fixat allt, utom Aung San Suu Kyi. Trots att hon suttit isolerad i sitt hem på University Avenue under 15 av de senaste 21 åren förblir hon det största hotet mot juntan – och det största hoppet för dem som vill se en demokratisk utveckling i Burma.

Berättelsen om Aung San Suu Kyi är lika fascinerande som unik. Hon föddes i Burma i juni 1945. Hennes far Aung San var landets frihetshjälte. Han hade ställt sig i spetsen för nationaliströrelsen på 1930-talet och var på väg att ta över som premiärminister efter det brittiska kolonialväldet.

Men Aung San mördades bara några månader före självständigheten 1947 av en rivaliserande fraktion inom nationaliströrelsen. Aung San hade personligen övertygat de flesta etniska grupper i landet om att ställa sig bakom den nya staten Burma. Med hans död krackelerade sammanhållningen och ett inbördeskrig utbröt omedelbart efter självständigheten. Kriget bröt ned alla försök att skapa en demokratisk stat. Militären ökade successivt sin makt och grep formellt makten 1962 i en statskupp.

Aung San Suu Kyi var bara två år gammal när fadern dog men har alltid haft fadern som mytologisk förebild. Hon lämnade Burma 1960 och levde utom-lands i 28 år. Hon studerade i Oxford, där hon också träffade sin blivande make, Michael Aris. Hon flyttade till New York och arbetade för FN på Kommittén för administrativa och ekonomiska frågor, vilket nog var ungefär så upplyftande som det låter.

Hon och Michael gifte sig 1972, flyttade till Bhutan i ett par år och återvände sedan till England med sina söner, Kim och Alexander.

I mars 1988 fick Suu Kyis mor en svår stroke och dottern reste till Rangoon för att vaka vid dödsbädden. Hon landade mitt i den största proteströrelse som någonsin samlats i Burma.

I augusti det året marscherade miljontals människor för demokrati och mänskliga rättigheter och militären svarade med att skicka armén mot civilbefolkningen. Tusentals människor dödades. Massakern fick ingen större internationell uppmärksamhet, men har ofta liknats vid blodbadet på Himmelska fridens torg i Kina ett år senare. Fast utan bevakning från CNN.

Efter massakrerna bestämde sig Aung San Suu Kyi för att kliva fram. Men inte som ledare för oppositionen. Hon tänkte sig rollen som medlare mellan militären, grundad av hennes far, och demokratirörelsen, som hon menade verkade i faderns anda. När hon höll sitt första politiska tal vid den gyllene Shwedagonpagoden i Burma den 26 augusti 1988 kom över en halv miljon människor för att lyssna. Hon beskrev demokratirörelsen som ”den andra kampen för självständighet”. En direkt referens till faderns kamp mot det brittiska kolonialväldet.

Därefter fanns ingen återvändo.

När juntan utlyste val 1990 ställde Aung San Suu Kyi upp med sitt nybildade parti National Leauge for Democracy, NLD. Trots att både hon och de flesta andra ledare för demokratirörelsen arresterades under valkampanjen fick NLD över 80 procent av platserna i parlamentet. Hon fick massivt stöd från Burmas många etniska grupper, som såg henne som den samlande kraft man letat efter sedan mordet på Aung San över 40 år tidigare.

Men juntan vägrade erkänna valresultatet och höll Suu Kyi i husarrest.

Hur klarar man av att sitta isolerad i så många år? Efter den första, sex år långa, husarresten berättade Aung San Suu Kyi att hon höll en strikt disciplin. Samma mönster varje dag; upp klockan fem för meditation; därefter lyss-nade hon på radio en stund, BBC och Democratic Voice of Burma. Sedan läste hon några timmar, vandrade i trädgården, och så lyssnade hon ytterligare en stund på radio. När hon fick tag i tyg sydde hon febrilt och under de första åren fick alla fönster i det stora stenhuset vid Inyasjön nya gardiner.

Rutinerna blev ett sätt att behålla kontrollen över den egna tillvaron.

Husarresten innebar att hon isolerades från sin familj. Varken barnen eller Michael fick inresetillstånd. Däremot har hon själv under alla år haft ett stående erbjudande att lämna Burma. Juntan har hoppats att hennes längtan efter barnen ska bli så stark att hon väljer att återförenas med dem. Men hon har konsekvent vägrat. ”Ni får släpa mig till flygplatsen i kedjor”, sade hon 1989, väl medveten om att hon aldrig skulle få åter- vända till Burma.

När hennes make blev sjuk i cancer 1999 vägrade juntan att ge honom inresetillstånd. Hon och Aris talade länge om saken över telefon, och bestämde till slut att Suu Kyi skulle stanna kvar.

Det beslutet speglar hennes personlighet, både som politiker och privatperson. Hennes vänner och kollegor beskriver henne som principfast och envis, och obändigt lojal mot sina vänner i demokratirörelsen. Hon har axlat sin fars mantel och vigt sitt liv åt denna den andra kampen för självständighet.

Aung San Suu Kyi ar aldrig haft någon reell politisk makt, och ingen vet hur hon skulle fungera som statsöverhuvud. Det program NLD formulerade inför valet 1990 var vagt liberalt/socialdemokratiskt. Det talade om behovet av en fungerande marknadsekonomi, men också om välfärdsfrågor och betydelsen av skolor och sjukhus. Områden som varit bisarrt eftersatta i en ekonomi där 40 procent av BNP går till försvaret.

Men de politiska förslagen har alltid överskuggats av Aung San Suu Kyis metodval. I ett land präglat av våld har hon konsekvent förordat en icke-våldslinje. ”Om vi väljer att kasta omkull regimen med våld sänder vi en signal till kommande generationer att det är en rimlig väg för politisk förändring, och då tar våldsspiralen aldrig slut”, sade hon i en intervju på 1990-talet.

Det förhållningssättet har gjort att hon ofta har liknats vid Gandhi. Liksom Gandhi utgår Suu Kyi från ett antal principer om politiska och individuella rättigheter. Gandhi klev inte ned från trottoarerna i Syd-afrika trots att vita krävde det av honom. Aung San Suu Kyi vägrar låta juntans kontrollapparat styra hennes liv och politiska gärning.

Om hon stoppas från att utöva sina rättigheter använder hon civilt motstånd.

Som i valrörelsen 1989, när åtta soldater med osäkrade gevär försökte stoppa henne från att besöka ett partikontor i staden Danubyu. Hon fortsatte bara att gå. En officer skrek att hon skulle skjutas och började nedräkningen, men hon stannade ändå inte.

– Jag såg hur soldaterna darrade när de kramade avtryckarna på sina gevär. En av dem började gråta när Suu Kyi passerade rakt igenom ledet av soldater, säger en av dem som var med i hennes sällskap den gången.

Samma obändiga motståndsvilja har hon visat varje gång hon varit fri sedan 1989. Under 2002 och 2003 genomförde hon en stor kampanj på den burmesiska landsbygden. Tiotusentals människor kom för att lyssna till henne och juntan stod handfallen. Till slut genomfördes ett mordförsök mot henne. Hon överlevde, men placerades på nytt i husarrest. Den här gången var motiveringen att det var för hennes egen säkerhet.

Sedan dess har juntan gjort allt för att marginalisera henne. En ny konstitution har skrivits fram. Det är den som ligger till grund för det val som hålls i november. Enligt den nya grundlagen ska 25 procent av platserna i parlamentet alltid tillfalla militären. Resterande procent räknar juntan med att kunna fixa genom att kväsa oppositionen och ställa upp med marionettpartier. Aung San Suu Kyi fick inte ställa upp i valet eftersom det enligt grundlagen är förbjudet för någon som varit gift med en utlänning att kandidera till ett politiskt ämbete. Det gjorde att även NLD, liksom de flesta etniska partier, valde att bojkotta valet.

Efter valet har juntan lovat att släppa Suu Kyi. Kanske är hon fri när du läser detta. Hur det än är med det kommer hennes frihet även i framtiden att vara kraftigt kringskuren. Så snart hon blir ett problem för makthavarna i Burma kommer de åter att isolera henne.

Den avgörande frågan blir hur det internationella samfundet ställer sig till valutgången. Länder som Kina, Indien och Thailand vill använda Burmas nya låtsasdemokrati som en ursäkt för att öka förbindelserna med landet. Även diplomater från väst har arbetat för att hitta en medelväg mellan militärjuntan och Aung San Suu Kyi. Det har bland annat funnits rykten att svenska biståndspengar gått till organisationer som vill spela bort Suu Kyis betydelse och marginalisera NLD i det burmesiska civila samhället. Men stödet till Burma är hemligstämplat så Sida kan varken bekräfta eller dementera dessa uppgifter.

Exakt hur en sådan medelväg skulle se ut är mera oklart. Allt Suu Kyi krävt genom åren är en dialog med juntan. Ett samtal för att hitta en fredlig väg mot demokrati.

– Det är helt avgörande att omvärlden inte sviker Aung San Suu Kyi nu, säger Debbie Stothard, som arbetar för demo-kratirörelsen i exil.

Efter valet blir det ännu viktigare att ge sitt stöd. Juntan har planerat för det här scenariot sedan det förra valet 1990. Det vore tragiskt om omvärlden lät sig luras.

Framtiden för Burma är med andra ord öppen. Generalerna har tagit av sig uniformerna men behåller makten. Det enda som är helt säkert är att Aung San Suu Kyi förblir demokratirörelsens klarast lysande stjärna. Tills vidare är hon den enda kraft som kan ena Burmas befolkning. Den enda personen i Burma som förkroppsligar såväl självständigheten som antikolonialismen och strävan efter demokrati.

Juntan blir inte av med henne.

 

JESPER BENGTSSON