Go to main navigation
Azerbadzjan

Foto: Abbas Atilay/Scanpix

Briefing

Ingenting är på riktigt i Baku!

Stora delar av det som borde vara Azerbajdzjans civila samhälle styrs i själva verket av regeringen genom så kallade Gongos. Det hävdar flera oppositionella som OmVärlden träffat i huvudstaden Baku. De varnar för att landets civilsamhälle håller på att urholkas.

Gongo – Government-organized non-governmental organization. Namnet är både paradoxalt och tungvrickande. Men i Azerbajdzjan är det del av den politiska verkligheten. Gongos beskrivs enklast som en NGO som upprättats av staten för att ge sken av ett civilt samhälle, men syftet är också att kontrollera, locka utländska bidragsgivare och förleda intet ont anande aktivister. Liknande organisationer finns i många post-sovjetiska stater.

– Gongos upprättas av regeringen, finansieras av regeringen och har nära relationer med regeringen.

Det menar Rashid Hajili på Media Rights Institute i Baku. Han är en av dem som för OmVärlden pekar ut flera organisationer i Azerbajdzjan med nära relationer till den styrande Aliyevregimen. Vissa är finansiellt beroende av staten, andra bedriver en strängt censurerad verksamhet, några är enbart fasader, hävdar han. Men tillsammans, menar Rashid, urholkar de Azerbajdzjans svaga civila samhälle.

– Det går att känna igen organisationerna på att de aldrig öppet kritiserar fängslandet av journalister eller tvångsvräkningarna, förklarar Rashid. Dessutom har de en tendens att beskriva situationen i Azerbajdzjan som bra.

Rashid är inte ensam om att poängtera problemen med Gongos. Det är ett välkänt fenomen inte bara i Azerbajdzjan. Ett tiotal källor OmVärlden har talat med beskriver situationen i landet som direkt obehaglig.

– Våra NGO:s är falska, våra medier är falska, vår opposition är falsk, säger Zohrab Ismayil. Ingenting är på riktigt i Baku!

Tillsammans med Ziya Guliyev arbetar han som advokat på Paafe (Public Association for Assistance to Free Economy). De riskerar sina jobb när de försvarar de familjer som tvångsvräkts av staten. Över en bit baklava berättar de om myndigheten National NGO Council som upprättades 2008. Myndigheten, som leds av regimvänliga Azay Guliyev, är ansvarig för att fördela statliga pengar till landets NGO:s. På så sätt befäster staten sin kontroll över det civila samhället när organisationerna tvingas ansöka om bidrag.

– Medlemmarna i rådet är officiellt tillsatta i "fria val", säger Zohrab, men egentligen är de direkt utsedda av presidenten. Vissa av organisationerna som ingår i rådet existerar inte ens, rådet är ett svart hål av korruption.

En annan oppositionell som OmVärlden talar med beskriver rådet som "helt värdelöst". Av säkerhetsskäl vill han vara anonym.

–Ett av problemen i Azerbajdzjan är att situationen är så oklar, påpekar han. Poängen med Gongos är delvis att sprida osäkerhet och avskräcka utländska bidragsgivare. Här måste man spela efter reglerna, annars blir man straffad direkt!

Även Zohrab berättar om hur Gongos mer aktivt slår ner på landets aktivister.

– Unga advokater uppmanar häktade aktivister att be om nåd hos presidenten. När de väl signerat nådeansökan används den i stället mot dem i rätten för att döma dem för brott de aldrig begått.

Historien bekräftas av flera andra källor, bland annat Shahin Hajiyev, redaktör för en av Azerbajdzjans stora oppositionella webbsidor.

Många Gongos tar i mer eller mindre stor utsträckning emot bidrag från utländska finansiärer. Anledningarna är många, ibland är bidragsgivarna ovetande om problemen, ibland ser de mellan fingrarna. Enligt den anonyma källa som OmVärlden talat med är det dock varken ovanligt eller nödvändigtvis problematiskt.

–Det är det enda sättet att stödja det civila samhället på i Azerbajdzjan, menar han. Även om ledningen i organisationen är nära knuten till regimen betyder det inte att de inte kan åstadkomma något på gräsrotsnivå.

Zohrab, liksom Rashid, är av en annan åsikt. De menar att utländskt bistånd befäster regimens dominans över det civila samhället.

– Organisationer som våra, som nekas registrering av staten, går miste om pengar som skulle kunna användas för att utmana regimen på allvar, menar de. I stället går stödet till organisationer som lämnar rapporter som inte ens nämner kränkningarna av mänskliga rättigheter.

Sebastian van Baalen

Hela artikeln kan du läsa i OmVärlden 4 2012. Prenumerera, köp digitalt, eller i butik den 22 maj.