Go to main navigation
Det är ett hårt arbete att vara sockerodlare i Malawi. Men bönderna i sockercooperativet Kasinthula anser att rättvisemärkningen gjort deras vardag enklare.

Det är ett hårt arbete att vara sockerodlare i Malawi. Men bönderna i sockercooperativet Kasinthula anser att rättvisemärkningen gjort deras vardag enklare.

Foto: Omvärlden

Hållbar konsumtion

Socker ger rent vatten

Svanmärkt, ekologiskt,lokalproducerat, Fair Trade. Det kan vara svårt att hitta i märkningsdjungeln - och att avgöra om de extra kronor man lägger på sitt kaffe eller sitt socker verkligen gör nytta. För sockerodlarna i kooperativet Kasinthula i Malawi har Fair Trade definitivt gjort skillnad.

- Sedan vi blev Fair Trade-märkta för sex år sedan har vi kunnat sälja vårt socker på världsmarknaden, säger Christopher Makhaza.

Livet har blivit lite enklare.

Christopher är en av 282 medlemmar i Kasinthula. Bönderna har gått samman fär att stärka sin förhandlingsstyrka och öka sina möjligheter att sälja till ett bra pris. Varje medlem har tre hektar mark.

Deras socker är Fair Trade-märkt. Det betyder att en rad krav ställs på produktionen. Barnarbete får inte förekomma, beslut om investeringar och produktion ska göras demokratiskt och jordbrukarna får lite mer betalt för sina produkter.

- Tidigare hade vi inget rinnande vatten i byarna, säger Christophers hustru Ruth. Kvinnorna fick gå ned till floden och vattnet därifrån var ofta dåligt. Det var tungt för ryggen, och dessutom blev många överfallna av krokodiler.

Jag träffar Christopher Makhaza under en resa arrangerad av den svenska Fair Trade-organisationen. Han berättar om långa arbetsdagar och hårt slit, där hela familjen gör sin del av arbetet. Men också om utveckling och tillväxt.

Det är svårt att avgöra om Kasinthulas framgångar enbart beror på Fair Trade, eller om de kommer sig av de senaste årens gynnsamma utveckling för Malawis sockerexport. Men enligt Christopher och Ruth är den premie som följer med Fair Trade-märkningen en viktig faktor. Fair Trade-odlarna får 60 dollar per ton socker utöver världsmarknadspriset. Pengar som måste investeras i produk-tionen, användas för att förbättra de sociala villkoren eller effektivisera produktionen.

  - Kasinthula har stora lån att betala av, säger Christopher, så vi som äger kooperativet har inte kunnat ta ut någon vinst än. Men premien har vi kunnat använda för investeringar. Byarna i området har fått elektricitet, vi har byggt en sjukstuga och borrat tolv nya brunnar.

Det vimlar av barn i familjen Makhazas röda tegelhus och på den dammiga gårdsplanen utanfär. Christopher och Ruth har tio barn tillsammans och flera barnbarn bor hemma hos dem. Dottern Memory förbereder frukost och spolar upp vatten från kranen, som installerades med pengar från premien. Hon är nitton år och drömmer om att söka till ett college i huvudstaden Lilongwe. Men avgifterna är höga och Ruth låter svävande när frågan kommer på tal.

  - Om vi har råd, säger hon tyst.

Malawi är ett av världens fattigaste länder och 25 procent av statsbudgeten finansieras med biståndspengar. Av landets 14 miljoner invånare är omkring en miljon HIV-smittade och medellivslängden i Malawi är 43 år.

Christopher har varit jordbrukare sedan 1999. Tidigare var han chauffär åt regeringen och han fick en plätt jord när han gick i pension. Nu sitter han i den premiekommitté som planerar Kasinthulas framtida investeringar. Kommittén undersöker bybornas behov och investeringsbesluten fattas sedan gemensamt av jordbrukarna på ett möte. Nästa projekt blir att bygga en skola i en av byarna kring Kasinthula. Barnen där måste gå nästan en mil varje dag för att komma till skolan och många stannar hemma för att de inte orkar.

Kasinthula har tidigare skrivit till regeringen om en ny skola, men uppmanats att använda pengarna från Fair Trade-premien eftersom de statliga pengarna inte räcker till. 

- Om vi bygger en skola har regeringen lovat att finansiera en lärartjänst, säger Lloyd Wisted, en av Christophers kollegor i kooperativet.

Men borde inte regeringen finansiera landets skolor?

  - Kanske, säger Lloyd Wisted med en axelryckning. Men Malawi är ett fattigt land. Vi får ta det vi har.

 Familjen Makhaza har i alla fall stora planer. Förutom socker odlar de bananer och bomull. Christopher sveper med armen äver bomullsfälten och berättar att det snart är dags att skörda.

  - Jag vill köpa några kor också, säger Christopher. Det är viktigt att ha många verksamheter. Då blir man inte lika sårbar om det händer något.

 

Jesper Bengtsson